(Kastanjer.
Jag måste plocka kastanjer!
Men kommunen har sågat ner trädet jag brukade plocka från.
Måste hitta ett nytt!)
Mina fjortonåringar kom hem från skolan i dag
och berättade om en kille i parallell-klassen
som har legat på sjukhus sedan i fredags efter att han rökt spice
och druckit alkohol tills han blev medvetslös.
Fy, vad jag tycker att det är otäckt med det där!
Det är ett så stort ansvar att vara tonårsförälder,
och det där med "Små barn små bekymmer, stora..." -
det stämmer verkligen!
Som tur är har våra killar inte börjat hänga ute på stan.
De sitter hellre hemma och spelar på sina datorer
och bryter av med att åka ner till plan
och köra lite fotboll emellanåt.
Än så länge har vi full koll!
Och visst suckar jag då och då,
över obäddade sängar, läxor som måste göras
och disk som står kvar på deras rum.
Jag får tjata om att de ska gå och lägga sig på kvällarna
och jag får tjata om att de måste gå upp på morgnarna.
Men.
I jämförelse så är jag så glad att de är som de är.
De tackar alltid för maten.
Missar aldrig bussen till skolan.
Skolkar inte.
Säger att de aldrig i livet ska röka.
Det finns grader av "tonårs-problem",
och jag vill tro att våra killar har fått en bra grund
och att de vet vad som är rätt och vad som är fel.
Att någon här hemma har ätit upp hela kakpaketet
eller lämnat badhandduken på golvet
ter sig som mycket oförargliga problem
i jämförelse med att röka spice tills man blir medvetslös.
Det finns små problem och stora.
Och jag är medveten om
att jag inte kan ha kontroll över dem för alltid,
men jag hoppas att de fått med sig styrka och trygghet nog här hemifrån.
Nog för att alltid våga välja rätt och stå emot
om de någon gång skulle hamna i
en sådan situation.
Jag hoppas.
