torsdag 28 februari 2013

Ett kämpigt år


Återigen vill jag tacka alla er
som skriver hälsningar till mig här på bloggen!
Det känns fint!

I morse gick H:s mamma bort.
Han var där.

Och just det att han fick vara närvarande
är något att vara tacksam över, med tanke på
att avståndet är så långt.
En bilresa på drygt tio timmar.
Man han hann.

Han kom upp sent i går kväll,
och hon dog tidigt på morgonen.
Han fick vara med.
Och det betydde mycket för honom.

Det här senaste året har så många inlägg hos mig
kommit att handla om döden.
Det har varit ett sådant år.
Min pappa, vår katt, H:s mamma.

Livet blir "ryckigt"
när dödsfall inträffar så tätt efter varandra.

Nu längtar jag så efter lugn och ro.
Och efter liv.

Hädanefter önskar jag
att mina inlägg ska handla mer om liv.

Låt oss hoppas det.

onsdag 27 februari 2013

Tvära kast


Livet kör med tvära kast.
För några dagar sedan: Hibiscus-blommor på Teneriffa.
Därefter skulle vi ta tag i vardagen
 med förnyade krafter.

I stället fick H hastigt åka i väg till Norrland i dag,
eftersom hans mamma är dålig.
Vardagslunken får vänta.


Livet är intensivt och ibland får jag känslan
att hastigheten det far fram i
bara accelererar.

Visst känns det så i bland?

Är det åldern?
För nog borde hastigheten
vara konstant...?

Ibland undrar man...

måndag 25 februari 2013

Hemma igen!


Hej igen!

Nu är vi tillbaka efter
en underbar sportlovsvecka 
Teneriffa!

Vi bodde i en fin trerumslägenhet i Playa de Las Americas
med två stora balkonger åt olika håll.



Och det här var precis vad jag behövde nu!
Att få komma bort i från vintern ett tag.
Bort med vantar, bort med bilrute-skrapning,
bort med hutter och mörker.

Att få vara med de här.
Mina finaste.
Mina fyra killar.
En hel vecka!


Vi har verkligen fått umgås.
Prata.
Inte ha bråttom.

Vi har skrattat.
Vi har suttit på balkongen och spelat spel
långt in på nätterna.
Vi har besökt ett vattenland.
Spelat biljard
och läst böcker.
Ätit choklad-croissanter
till frukost.
Ja, vi har haft det så bra!

En dag hyrde vi bil och körde tvärs över hela ön.
Förbi vulkanen Teide,
som ligger på 3770 meters höjd.
Fascinerande natur!


Och så ner till Puerto de La Cruz,
där vi var för elva år sedan.
Det var roligt att återse!
Vi kände igen oss!



Hemvägen gick över Masca-dalen,
och de läskigaste serpentinvägar 
som jag någonsin åkt!
Alltså, jag fick nästan ont i hjärtat av den färden! :-)
Vi åkte och åkte, 
och det var bara hundraåttiograderssvängar
och tvära, lodräta stup!
Och varje gång man trodde att det värsta var över,
så blev det bara värre och värre...


Det är omöjligt att fånga detta på bild,
men jag lovar;
jag är absolut inte höjdrädd i vanliga fall,
men jag kunde inte ens titta!
Och jag vågade inte gå så nära för att fota...


(Klicka gärna upp bilderna,
så syns det lite bättre!
Alla är klickbara!)

My God!
Den resan kommer vi aldrig att glömma!
Vi åkte och åkte i timmar,
och jag var så rädd att det skulle bli mörkt
och att bensinen skulle ta slut...


Men vilken upplevelse!



Ja, å - vilken uppåtstuds jag fick nu!
Energi!
Sol och värme!
Och - som sagt: att få umgås med familjen!
Min fina, fina familj som jag tycker så mycket om!
Det är värt allt!




Och nu!
Nu är vi äntligen på rätt sida om sportlovet!
Dagarna är så mycket ljusare.

Känner ni?
Det har definitivt vänt nu!


PS: En extra stor kram till mamma,
som varit kattvakt och fixat och grejat här hemma.
Tusen, tusen tack!!!
Du är bara bäst...

lördag 16 februari 2013

Den här dagen


Den här dagen.
Den sextonde februari.
Den är så viktig i mitt liv.


För sjutton år sedan i dag.
Fick jag bli mamma.
För första gången.

Det var inte så självklart.
Det tog fyra år.
Men till slut.
Så kom han till oss.
Vår V.

17 år i dag.


Den här dagen.
För ett år sedan.
Vaknade jag tidigt, tidigt av telefonen.
Det var min äldste bror.
Som berättade att det var slut nu.
Att pappa.
Var död.


Det är sorg över den här dagen.
Och samtidigt glädje.
Över mina barn
som vi fick tillslut.
Men också -
över att jag fått ha Den Bästa Pappan
i hela världen.

Och som faktiskt fortfarande går bredvid mig.
Finns med mig.
Så klart och tydligt.
Fastän det har gått ett år.


Och så här är mitt liv nu.

Finaste V
gratulerades med paket på sängen i dag.
Och Pappa
får ljus och nejlikor
på sin grav.

Och kanske är den här dagen.
Precis som livet självt.

Glädje och sorg.
Tacksamhet och saknad.
Om vartannat.

Om vartannat.

onsdag 13 februari 2013

Vacker röst...


Å, jag är så trött i kväll
att jag bara bjuder på en gul blomma



Men blommor och en vacker röst
är väl inte det sämsta...?

måndag 11 februari 2013

Måbärshäck



Hej på er!

En lagom sysselsättning
 när man känner sig lite halvhängig,
som jag gör i kväll,
är att sitta och drömma sig bort bland alla 
tusentals foton från trädgården.

Det är så lätt att fastna!
Tiden bara rinner i väg...
Jag utvärderar tidigare somrars projekt i trädgården,
och funderar över kommande.

Minns genom fotona:
Javisst ja - den där pionen flyttade jag ju i somras!
Undrar hur den har klarat flytten?

Och den där irisen -
just ja, den hade jag ju nästan glömt bort!
Ska den få stå kvar där...?

Hur mår förresten silverpäronträdet
som vi grävde ner sent i höstas?

En sak som jag önskar den här sommaren,
är att den nyplanterade måbärshäcken mot grannen
ska sätta fart och växa ordentligt.

Vi hade ett staket där tidigare,
men det var gammalt och murket
så det byttes ut mot en häck i somras.


Men ack, så saaakta den växer...


Yttepyttesmå plantor...


Kan man kanske svinga ett trollspö
och uttala någon trollformel
för att få den att ta fart...?

söndag 10 februari 2013

Ändrade planer


...och apropå
att det inte alltid går att planera allt:

I dag skulle vi ha åkt på födelsedagsfika,
men vi vaknade till lite sjukstuga här hemma,
så det blev inget av med det.

Två av oss är förkylda
och en vaknade upp med magont.
Så kan det bli.



Jag fick svänga förbi och lämna blommorna i dörren i stället.
Och så skickar jag en hälsning till A här!
Grattis!
Vi kommer på fika en annan dag i stället!

Jag sätter mig väl 
och rättar lite nationella prov då.
Måste ju liksom ändå göras.

lördag 9 februari 2013

Klok som en bok?


På byrån i sovrummet nu:
Pärlhyacinter, pärlhyacinter, pärlhyacinter...

Att ha barn i sitt liv
gör att man ofta ställs inför frågor
att fundera över...

Vår äldste son,
som går tekniska programmet på gymnasiet,
är inne i en intensiv period av pluggande.
I går frågade han mig
när jag har känt mig som klokast i livet.
Alltså, rent intellektuellt.

Vilken svår fråga.
För vad är kunskap, egentligen?

Så här i "medelåldern" så inser jag ju
att en viss typ av kunskap är en färskvara
som ganska snabbt går förlorad 
om man inte använder den.

Och troligtvis skulle min version av mig själv
anno 1986
spöa min nuvarande version lätt
om vi skulle duellera i typ Trivial Pursuit.
(Jo, det blev nog storstryk, tror jag...:-)
För i många av de ämnen jag studerade då,
har nog faktakunskaperna fallit i glömska
för länge sedan.

Men var jag klokare då?
Nej, så känns det ju inte,
 såklart.



Livets skola.
Det är en skola där man visserligen kan välja inriktning,
men inte förutse vilka hinder och utmaningar
som kommer i sin väg.

I livets skola stöter du på saker
som du inte har planerat,
men som du tvingas hantera på ett eller annat sätt
för att kunna fortsätta din väg.

När jag var yngre
tycktes allt vara antingen svart eller vitt.
Det var så enkelt!

Men med erfarenheten som kommer med åren,
så finns det så mycket mer att relatera till.
År av ofrivillig barnlöshet,
 cancer, relationer till medmänniskor -
ja, det dyker upp 
oväntade situationer
längs vägen.
Ibland snavar man över sådant 
som inte alls ingick i planerna
man hade för sitt liv.
Och med det följer en
  ödmjukhet.

Kanske är det nu man är som klokast?
När man då och då tvingas hitta redskap
för att hantera olika situationer
 i livet.

Eller?

(En sak är i alla fall säker:
Att ha barn i olika åldrar,
som ställer intressanta frågor till mig
 får mig att fundera! 
Och det måste väl i alla fall 
vara bra för intellektet...? :-)