I mitt hjärta. För alltid.

Du lämnade oss före gryningen.

Och när solen steg upp på himlen den morgonen

så var du redan där.

Du hälsade oss med ett ljussken

och ett vitt kors som bildats

efter två flygplan som korsat varandras färdriktning.

"Jag kommer alltid att finnas med hos er",

hade Du sagt.

Och ja, 

Du fanns där i ljuset på himlen,

i luften vi andades,

överallt runt omkring oss.

Och när blommorna kommer åter i Din älskade trädgård

när det blir vår,

 så kommer Du att finnas där också.

Du finns med hos oss för alltid.

All tid.

Nu vet jag hur det känns.

Och sorgen har jag redan burit med mig en tid nu.

Den har härbärgerat min kropp alltsedan

vi visste att Din tid var utmätt.

Nu slår den stora tomheten och saknaden in.

Med full kraft.

Jag saknar Dig.

Jag saknar Dig så.

Men jag ska bära allt jag fått av Dig

i mitt hjärta.

Och jag ska göra mitt bästa för att förvalta det

under återstoden av mitt egna liv.

Så gott jag kan.

Jag älskar Dig

Pappa!

Så innerligt, 

innerligt mycket.