I dag har det gått två veckor.
Jag vet inte vad jag ska skriva.
Jag hittar inte orden.
Hur ska jag skriva?
Det sliter i min kropp.
En stor del av mig själv är borta.
Och då och då flimrar insikten förbi,
om att den delen aldrig någonsin kommer tillbaka.
Och den insikten fäller mig.
Golvar mig.
Det gör så ont,
så ont.
Men för det mesta så fattar jag inte.
Jag fattar inte!
De stora, varma, trygga händerna
den så vänliga rösten,
de så närvarande,
fina ögonen.
Omtänksamma.
Var?
Hur ska man fatta?
Hur i hela friden
ska jag kunna förstå detta?
Han var en stor del av min livs helhet.
Och nu fattas han mig.
Och i det som var min helhet
är det nu stora hål.
Så tomt.
Och gråten är aldrig längre bort
än en millisekund...
(Jag tackar er så mycket för de fina kommentarerna
i mitt förra inlägg.
Jag är så dålig på att kommentera tillbaks just nu.
Tack för att ni förstår.
Och tack för att ni förstår
att jag måste älta detta nu.
För så är det.
Jag visste ju.
Jag visste.
Men jag kunde ändå inte
vara förberedd.
Jag tror inte att man kan vara det.
Inte på riktigt.)
Hej kära du! Jag har tänkt på dig och undrar hur det går. Förstår att det är tungt för dig, hur man än förbereder sig så är man aldrig beredd.
SvaraRaderaSå vackra bilder du visar.
Stor kram till dig från mig.
Jag tror att vissa saker ska man inte förstå utan bara ta dem som de kommer hur svårt det än är.
SvaraRaderaOch man ska tillåta sig att gråta....
Många många kramar.
AnnaHelena, du har det svårt och det går inte att göra nåt åt, var tacksam att du kan känna så mycket och få så fina ord på dina tankar. Din pappa har gjort dig till den fina person du verkar vara, du måste få vara ledsen och sörja.
SvaraRaderaKram på dig! Eva