Du såg. Det vet jag.

Ja du fina, fina Pappa.

Nu är allas ögon så trötta av gråt.

Men så fint det var.

Visst tycker du också det?

För visst såg du!

 Mammas stora, fina hjärta av rosor till Dig.

De fyra stora, vita blomsteruppsättningarna -

fyllda med liljor och rosor.

En uppsättning för vart och ett av Dina fyra barn.

Det blev så fint,

 eller hur...?

Och nog såg Du hur Kapellet 

var näst intill överfullt

av Din familj och Dina vänner.

Så fullt att det fick bäras in extrastolar.

Så många som ville komma!

Så många.

Du såg...?

Och så Din kör.

Du hörde, eller hur!

Hörde hur kören sjöng så fint för Dig,

även om Din bas-stämma fattades.

Fattades.

Du hörde att de tränat in sången

som Du själv har skrivit...?

Visst gjorde de den bra!

Med ögonen fulla av tårar

sjöng de för Dig.

Och Mamma -

så klart att hon skulle spela piano för Dig

när Din yngsta dotter sjöng

sången hon skrivit.

Till Dig.

Och vi, Dina allra närmaste:

Din Älskade och Dina fyra barn 

med familjer

 tog varandras händer

och ställde oss runt Din kista.

Hos Dig.

Hand i hand

hos Dig,

medan prästen läste

 en av Dina egna dikter.

Och nu har vi följt Dig till Din grav.

Allihop följde vi Dig,

till kyrkklockornas dova klang.

Så många vi var.

Och Dina söner och några andra nära anhöriga

sänkte ner Dig i Din grav.

Så sorgligt.

Aldrig har jag varit med om

 något så sorgligt.

Aldrig.

Men Pappa -

visst var det en kärleksfull och fin dag också!

Du såg och hörde.

Du kände allas vår kärlek.

Jag vet att Du gjorde det!

Och visst fick Du hälsningen

som några av Dina barnbarn skickade upp

till himlen lite senare på kvällen.

En hälsning i form av

en svävande lykta.

Ja du fina, fina Pappa,

Nu är allas ögon så trötta av gråt.

Men bortom gråten

finns allt fint kvar

som Du har gett till oss.

All Kärlek till Dig.

För alltid.

All tid.