Det känns som om vi försöker
få ut mesta möjliga av det som är kvar av sommaren nu.
Varje möjlighet till utflykt ser vi till att fånga.
I dag tog vi färjan över till Vinön,
som är en liten, liten ö i Hjälmaren,
för bad och picknick.
Korgen var packad med lunch
och så kladdkaka med "sputgrädde" till efterrätt.
Jag förstår inte vad som händer här i familjen!
Jag betraktar mig själv som ganska medel-lång (168 cm),
men över sommaren så har jag plötsligt
halkat ner till näst sista placeringen
vad gäller längden i familjen.
16-åringen har passerat min mans 186 cm,
och över sommaren så har den ena av tvillingarna
tangerat min längd!
"Lilla Mamma" har plötsligt blivit mer än ett begrepp.
Det börjar mer och mer kännas
som en bokstavlig sanning!
E (t.v.) har dessutom sjunkit minst en oktav i tonläge,
och jag överraskas ofta av hans röst och kan tänka:
"Vem är det som pratar på övervåningen?"
när det är min ena 12-åring som hörs.
Ja, oj oj oj,
var ska detta sluta någonstans?
Ha ha, det går fort när barnen växer upp och innan du vet av har ni blivit farföräldrar och som du förstår av mina inlägg om Julia är det en obeskrivlig lycka!
SvaraRaderaTack för boktipset ditt förra inlägg, ska genast leta efter den boken!
Kram Eva
Jag är också nästkortast. Har väl varit det sedan ett år kanske. Sonen som är 16 nu har varit liten länge men nu växer han som bara den. 12 ca på lite mer än ett år och fötterna ska vi inte tala om. Han blir nog mer än 184 som hans pappa. Jag är 169. Dottern har fått sin farmor och farfars gener och är "bara" 160. Hon har vuxit klart sedan något år tillbaka nu så jag förblir nästkortast.
SvaraRaderaKram
Ja, det är bara att sälla sig till skaran. En mamma i en för övrigt "killfamilj" har nog inget annat att vänta.
SvaraRaderaSen gör man ju bilder av varandra - jag har i min fantasi trott (och tyckt mig se) att du själv är ganska lång, minst 175cm!!!
Så knasigt det kan bli och vad bilder kan vränga till det.
Mysigt att packa picknickkorg. Det har jag inte gjort en enda gång i sommar faktiskt. Med barnens stigande ålder så blir det färre och färre tillfällen. Lite sorgligt!
Kram Monica
Jag blev minst i familjen i våras då trettonåringen växte om mig och det är en bara klen tröst att jag är äldst :))
SvaraRaderaFAst å andra sidan är det ju bra och praktiskt att ha fler än en stark karl i huset....
Ha det bra :)