En annan dimension

Jag kör genom vinterlandskapet i natten.

Stjärnorna lyser, får snön att gnistra.

Det är så vemodigt vackert.

Universum har tätnat.

Trots sin oändlighet lägger det sig

 som en stor kupad hand över mig.

Får mig att hålla händerna stadigt på ratten.

Köra tryggt, trots min förtvivlan.

Du är med mig hela vägen.

Allt är så tyst.

Jag färdas i en annan dimension.

Är det kallt? Är det varmt?

Går det långsamt? Går det fort?

Tar resan tusen år

eller en sekund?

Jag vet inte.

Tiden finns inte.

Du finns överallt nu.

Jag känner Din närvaro så tydligt,

men jag kan inte nå dig.

Du talar tyst. Utan ord.

Inga ord nu.

En annan dimension.

En varsam hand som för mig framåt.

Universum är uppfyllt av Dig.

Hjulen rullar,

men tiden har stannat.

Jag färdas genom ett vakuum.

Det är så tyst.

I natt var det tre år sedan den där natten.

Natten när Pappa dog.

Det är så svårt att sätta ord på det jag kände då.

Då när jag satt ensam i bilen och körde mot sjukhuset.

Jag har försökt beskriva känslan jag hade.

Känslan av förändring.

Oåterkallelig.

Jag var inte beredd på den.

Här skrev jag om det när det hade hänt.

Tre år har gått just i dag.