fredag 21 oktober 2016

Pojken med de vackraste ögonen


Det är lektion.
Jag sitter med en elev. Han kommer från Syrien.
Han är tio år och har de vackraste ögonen.

Han har varit i Sverige i snart tio månader
och vi ska prata om vikingatiden.
Det är förhör om en vecka och vi ska gå igenom några frågor.
Han har blivit så duktig på svenska nu. Och när språket inte räcker till
så har han hittat så bra strategier för att försöka göra sig förstådd.
Han ritar. Vi bildgooglar. Använder kroppsspråk och gester.
Eller översättningsprogram.
Det går så bra nu.

Han är tio år och han tänker så mycket. Så klokt.
Och han frågar. Frågar. Frågar.
Reflekterar. Funderar. Funderar.
Ja, det är nästan som om jag kan se in i hans hjärna hur det arbetar där inne.
Det sprakar liksom.
Han tänker och pratar och tänker och pratar.

Ibland blir det långa pauser i hans ordflöde.
Hjärnan letar strategier igen.
Att hitta orden.
Göra sig förstådd.


Vi läser på pappret om vikingatiden 
och stöter på motsatsorden rik - fattig.
Var man rik eller fattig på vikingatiden? Är vi rika eller fattiga i Sverige nu?
Tankarna sätter fart igen och pojken med de vackra ögonen gör reflektioner.
Det sitter fattiga människor utanför Netto 
och utanför affären där man kan köpa alkohol, säger han.
Människor som vill ha pengar.
Jo, säger han - det finns fattiga människor i Sverige.
Jag berättar att de flesta av de här människorna inte kommer från Sverige.
Många kommer från ett land som heter Rumänien.
Jo, Rumänien känner han till.
Varför kan de inte få pengar i sitt land, undrar han.
Och varför kan ingen hjälpa dem?

Han blir tyst och tänker igen.
Vi fick stanna här i Sverige, säger han. Vi fick hjälp av Sverige. 
Varför hjälper man inte människorna från Rumänien, undrar han
Och vi pratar om hur det kommer sig att hans familj,
som är från Syrien, fick stanna i Sverige.
Vi kommer att prata om kriget.


Jag tar inte upp kriget med mina elever.
Vill de prata så får de prata.
Och nu vill han prata.
Pojken med de vackraste ögonen börjar berätta.
Han pratar och pratar på sitt nya språk.
Och han berättar om "Dem".
Han säger att det går inte. Det går bara inte att bo kvar där.
I Syrien.
Alla var så rädda.
"De" säger att allt är haram. Alla blir straffade om de inte gör som "de" säger.
Och han berättar historier om hur hans 17-årige granne blev straffad
för att han ertappades med en cigarett i handen.
Först örfilad. Sedan bortförd. Sedan straffad med...
-och nu måste vi använda översättningsappen igen - ...50 piskrapp.
Det kom blod. Så mycket blod. Sedan rakade "de" av allt hår på hans huvud
innan han fick gå.

Vi förfäras tillsammans.
Det går inte att leva där, säger han igen.
Rösten är så mild.
Ögonen så vackra.

Återigen tar vi tag i vikingarna.
Vi pratar om resorna de begav sig på. Hur de var handelsmän,
men hur de blev rövare. Stal. Tog slavar.
Och återigen är det som om jag ser rakt in i pojkens hjärna.
Det riktigt syns utanpå hur han tänker.
Tänker. Tänker.

Vikingarna tog människor.
Och han säger att det var samma med "dem".
"De" tog barn.
Barn som måste lära sig kriga.
Barn som försvann.
Han var rädd att de skulle ta honom också.
Och han berättar hur människor blivit inlåsta i burar
i flera dagar utan vare sig mat eller vatten.
Han berättar om hur de måste ge sig av.
'Till Sverige.

De vackra ögonen tittar och tittar på mig.
Han vill att jag ska veta.
Han ser så vänlig ut.
Hur är det möjligt att ett barn som upplevt så mycket ondska
kan vara så vänlig.

Jag tänker på allt hans vackra ögon har sett.
Som han aldrig någonsin borde ha sett.


Lektionen är snart slut och vi hämtar upp vikingatråden igen.
Vi hinner prata om asatron och han jämför genast med hinduismen
och kommer sedan in på olikheter med kristendomen och islam.
Reflekterar igen. Funderar.
Han är så intresserad av vad de kristna tror.
Och berättar om skillnader och likheter med muslimernas tro.

En tanke fladdrar förbi;
Att han reflekterar över så mycket och jämför nutid och dåtid med hans egna erfarenheter
att han skulle nå upp till betyget A om hans förmågor skulle betygsättas.
I både historia, religion och samhällskunskap.
Men det säger jag förstås inte.
Vad är förresten ett betyg värt i sammanhanget?
Vad är viktigt?

I stället säger jag
att jag är så glad att han är här nu.
I Sverige,

Lektionen är slut
och på väg ut stannar han upp i dörren.
Jag ser återigen hur blicken formulerar en fråga:
-Var är de nu?
- Vilka då, frågar jag
-Vikingarna! säger han
- Men..det var ju...VI som var vikingarna, säger jag.
Fast vi slutade med det sedan.

Han skrattar till:
- Kanske din farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfar var viking!
Men nu har ni lärt er! Att man inte ska slåss
och ta människor!

Jag tänker;
Och DU - du är en av dem som lär MIG varje dag
vad som är viktigast i livet.

Han är tio år och har de vackraste ögonen.
Han försvinner ut genom dörren
med ett leende.
Nu ska han spela fotboll...

4 kommentarer:

  1. Åhh vilket fantastiskt inlägg - sitter här med tårar i ögonen.
    Vilken gåva att få lära känna pojken med de vackraste ögonen som är så klok och som gått igenom så mycket.
    Ha det så gott !
    Kram/Isa

    SvaraRadera
  2. Vilken fin berättelse, gick direkt till mitt hjärta! Så fint för pojken som har en lärare som lyssnar.
    Kram Eva

    SvaraRadera
  3. Många skulle kunna lära mycket av honom och av Dig. Vilken tur att pojken med de vackraste ögonen fått en lärare med de vackraste öronen - de som lyssnar!
    Kram Annika

    SvaraRadera
  4. Vad mycket mer du får uppleva som lärare idag! Många barn som kommit till vårt land har upplevt saker som ingen människa ska behöva vara med om. Fint att några av dessa barn blir lyssnade på av dig! Önskar att alla barn har empatiska och kloka lärare!
    Ha det fint! Kram

    SvaraRadera