Min Pappa
älskade böcker.
När jag var liten hände det ibland
att vi alla fyra barn låg i mammas och pappas säng
och lyssnade när pappa läste sagor högt för oss.
Bland tomtar och troll.
Han tyckte det var viktigt med böcker,
och han ville nog föra över läsglädjen till oss barn.
Och så hade han en alldeles egen tradition:
Att vid julaftons frukost
dela ut varsin Julbok
till oss barn.
Även sedan vi blev vuxna,
så kom han alltid med en julbok till oss.
Och när svärsöner och svärdöttrar,
och så småningom även barnbarn
kom in i bilden,
så inkluderades även de.
Med åren blev det varje jul julböcker
till femton personer
för pappa att fundera ut.
Ibland överlämnades de med rim,
och alltid så fort vi träffades vid jul.
Det var hans grej,
och jag tror att han älskade det!
I februari gick pappa bort.
Och jag skrev ju om traditioner i mitt förra inlägg.
Att jag tror att det är viktigt för oss människor.
Och nog har jag tänkt på,
att det i år är första året
i mitt fyrtiosexåriga liv
som jag inte kommer att ha någon julbok
att bläddra i.
Men så i dag,
när jag var på Ica för att handla ingredienser
till julknäcken,
så fick jag se den här underbara boken
med Peter Jöback.
Jag bläddrade i den.
Å, det var så vackra bilder!
Och goda recept!
Och noter till sångerna på hans fina julskiva!
"Den här boken skulle jag ha önskat mig av morfar,
om han skulle ha levat...",
sa jag till barnen som var med mig.
Men...
...sedan tänkte jag:
"Varför köper jag den inte till mig själv...?
Och låter traditionen föras vidare?
Det är väl en underbar tanke
att pappa har lyckats föra över läsglädjen
till så många!?!"
Och så kom det sig
att jag gav mig själv denna vackra bok!
Fina traditioner ska inte brytas!
Sönerna kan även fortsättningsvis
vänta sig varsitt hårt paket
på julafton...
