Julboken

Min Pappa

älskade böcker.

När jag var liten hände det ibland

att vi alla fyra barn låg i mammas och pappas säng

och lyssnade när pappa läste sagor högt för oss.

Bland tomtar och troll.

Han tyckte det var viktigt med böcker,

och han ville nog föra över läsglädjen till oss barn.

Och så hade han en alldeles egen tradition:

Att vid julaftons frukost

dela ut varsin Julbok

till oss barn.

Även sedan vi blev vuxna,

så kom han alltid med en julbok till oss.

Och när svärsöner och svärdöttrar,

och så småningom även barnbarn

kom in i bilden,

så inkluderades även de.

Med åren blev det varje jul julböcker

till femton personer

för pappa att fundera ut.

Ibland överlämnades de med rim,

och alltid så fort vi träffades vid jul.

Det var hans grej,

och jag tror att han älskade det!

I februari gick pappa bort.

Och jag skrev ju om traditioner i mitt förra inlägg.

Att jag tror att det är viktigt för oss människor.

Och nog har jag tänkt på,

att det i år är första året 

i mitt fyrtiosexåriga liv

som jag inte kommer att ha någon julbok

att bläddra i.

Men så i dag,

när jag var på Ica för att handla ingredienser

 till julknäcken,

så fick jag se den här underbara boken

med Peter Jöback.

Jag bläddrade i den.

Å, det var så vackra bilder!

Och goda recept!

Och noter till sångerna på hans fina julskiva!

"Den här boken skulle jag ha önskat mig av morfar,

om han skulle ha levat...",

sa jag till barnen som var med mig.

Men...

...sedan tänkte jag:

"Varför köper jag den inte till mig själv...?

Och låter traditionen föras vidare?

Det är väl en underbar tanke

att pappa har lyckats föra över läsglädjen

till så många!?!"

Och så kom det sig 

att jag gav mig själv denna vackra bok!

Fina traditioner ska inte brytas!

Sönerna kan även fortsättningsvis 

vänta sig varsitt hårt paket

på julafton...