Hur livet formar

Innan

var döden så väldans avlägsen.

Ja, visst hade jag haft några äldre personer

i min närhet som gått bort, det hade jag.

Och det var så klart sorgligt

och de lämnade ett tomrum efter sig,

men ändå -

Det var distanserat.

De var gamla

och jag var ung

och hela livet låg fortfarande emellan

mig och döden.

Nära kom döden

först när pappa blev sjuk

och ingen bot fanns

och utgången blev given.

För pappa var inte så väldans gammal

och själv är jag inte längre så väldans ung heller.

Döden blev plötsligt en del av mitt liv.

Ja, jag har suttit bredvid den.

På något vis

så införlivades döden 

i helhetsbilden av livet.

Och det är märkligt hur vi människor vänjer oss.

Vid att ha döden som en tung ingrediens i våra liv.

Och sedan leva vidare med den i bagaget.

Att det blir naturligt

att handla gravljus när man ändå köper mjölk.

En del av vardagen.

Ja, att det blir så som livet är nu.

Som om man kapitulerar

inför vetskapen om

att alla dör.

Så är det bara.

Livet formar oss

och allt vi upplever får vi bära med oss.

Och vi vänjer oss.

Vi människor är förunderliga.

Pappa,

vi saknade dig i julhelgen.

Men du är ju ändå med oss!

För den insikten har jag fått så tydlig det här året:

Att våra döda finns med oss!

Det vet jag nu!

Och den allra vackraste sången i jul

var den som kören sjöng på 

din begravning.

Visst hör du den?

(Här finns en länk till den.)

Lyssna, den är så vacker.

("Och jag vet att de som har lämnat oss 

har förstått att vi är

liksom fladdrande lågor så länge vi är här...")