...måste jag bara göra ett inlägg och säga
Hej!
(Så här länge tror jag aldrig att jag har varit frånvarande
här på bloggen tidigare...)
Veckan har, minst sagt, varit hektisk.
Det har varken funnits tid för mina promenader
eller tid för att sätta sig vid datorn och blogga.
Inte har jag hunnit fota något nytt heller, för den delen.
(Och vad skulle jag visa?
Den gigantiska strykhögen?
Hallen med sjuttioelva olika träningsväskor, skor,
innebandyklubbor och jobbväskor?
Dammråttorna som virvlar runt i hela huset?
En stökig diskbänk?
Nä, jag tror inte ni vill se...:-)
Jag vet att en del gillar när det är fullt upp.
Inte jag.
Jag mår tvärtom riktigt dåligt när det inte finns utrymme
för något annat än det som absolut måste göras.
Jag känner mig själv så pass bra att jag vet
att jag måste ha fritid nog för att
hinna med mitt
"duttande"
för att må bra.
Måste få hinna prata med mina barn!
(och - okej då - med min man också...)
Måste få fixa och greja med mina blommor!
Måste få "njuttid" med tända ljus och en bra tidning!
Måste få tid att tänka!
Tid för planering.
Tid för reflektion.
Inget av detta har jag hunnit i veckan.
En gång i tiden, när jag var yngre,
skulle jag nog ha betraktat mig själv
som riktigt stresstålig.
Men det är länge sen nu.
Jag mår dåligt av stress.
Jag vill inte ha för många bollar i luften!
(I allafall inte om det inte är jag själv
som har kastat upp dem!)
Hjärnan blir bara "vimsig" då!
Men nu har den här veckan Peakat
och vi har utförsbacke mot helgen!
Precis vad jag behöver!
Kram på oss alla,
som försöker fixa ihop vardagspusslet!
Vi gör så gott vi kan,
eller hur...?
(PS. Ja, det är "Katja" på bilden igen!
Snyggaste äpplet! :-)
Jag har faktiskt saknat dig! Och det du skriver kunde jag skrivit själv, hatar när det är rörigt och stressigt, då stressar ju upp mig ändå mer och blir inte speciellt trevlig. Men numer slipper jag i alla fall träningsväskorna i hallen.
SvaraRaderaTa det lugnt, vi finns kvar här!
Kram Eva
Stresstålig kan jag inte skriva i mitt CV heller nuförtiden. Det är long gone. Stora sonen är lik sin mor och lilla sonen är lik sin far. Deras stresskapacitet är beundransvärd och åtråvärd.
SvaraRaderaMEN poängen är att lyssna på sin egen kropp och visa den hänsyn. Det ligger t.o.m en viss intelligens i det.
Att gå hemma och pula i lugn och ro är väl det bästa som finns. Är jag borta för många kvällar i sträck så börjar det krypa i kroppen på mig och jag längtar hem till min borg.
Just nu är vi liksom ni också i uppstarten av den nya läroplanen - det ena efter det andra kvällsmötet avlöser varandra och det som behövs göras hemma får stå åt sidan.
Men i dag har vi faktiskt hjälpts åt att städa, vi har handlat och vi lyckades bli färdiga så att jag kunde slänga mig i soffan kl.20.00 och Robinson. (Anders & Gustav stack och träna såklart)
Ändå är man ju så tacksam för sin aktiva familj - tänk om det var tvärtom! Nä, hemska tanke då är det bättre så här.
Du är så duktig med dina kilo som rasar och jag tror minsann att jag fått fart på mina också.
Skönt att höra att helgen ser lugn och skön ut för dig så att energin återkommer och kanske ordningen också blink, blink!
God mat, vin och bröd ska jag unna mig i helgen - men med måtta hi, hi!
Kramar i massor //Monica