I kväll har jag stått lutad mot en vägg i
min gamla gymnasieaula tillsammans med min 15-åring.
Det är dags för honom att välja till gymnasiet,
och vi var där och lyssnade på information och på
ett lärare-elev-band som spelade bra musik.
Och när jag står där och lyssnar på covers
som Aha´s "Take om me"
och andra låtar från min egen gymnasietid,
så slår det mig att jag tror att jag vet nu,
vad det är som skaver inom mig...
Det är kanske det här som kallas en slags kris?
Men jag ser mig omkring i aulan som är full av förväntansfulla
15-åringar och jag tänker att jag kan bli lite avundssjuk.
Jag tänker att för dem så kommer utvecklingen
och progressionen att ske automatiskt nu.
Den bara sker.
För att de är i det skedet av livet!
Och jag tänker på mig själv.
Och jag tänker...stagnation...istället för progression...
Och att jag kan välja att inte göra någonting.
Och stagnera.
Eller också - vad???
Det anordnas inga informationskvällar för 45-åringar
som vill bli vägledda när det gäller vad det finns
för möjligheter att välja sin framtid...:-)
Och jag undrar hur tusan man ska komma vidare?
Alltså vidare!
Finns det någon mer 45-åring där ute
som förstår ungefär vad jag svamlar om?
Alltså, jag är ju nöjd med mitt liv,
tro inget annat,
men ibland känns det som om man bara snurrar med
när jorden tar sig ännu ett varv runt solen...
Och det enda som egentligen har hänt sen sist
är att jag blivit ännu ett år äldre,
ännu ett år, ännu ett år...
Ännu ett...
Jag vill ju också utvecklas vidare!
Kommer jag att arbeta inom samma "bransch" i hela mitt liv?
Gör jag allt jag kan med mitt liv?
Det jag vill?
Alltså, verkligen?
Hmmm...
Antingen är det en ålderskris -
eller också är det den begynnande förkylningen jag känner av... :)
Kanske borde ha skickat min ett år yngre man
på informationskvällen i kväll...?
Han kanske inte skulle åldersnoja
lika mycket som jag efteråt... :)
Jag vet en 46-åring som vet precis vad du svamlar om.
SvaraRaderaNyss hemkommen från vårt föräldramöte med ont i munnen av nya läroplanensvammel. Inte hördes det någonstans vad jag egentligen känner.
Jag fullständigt älskar mina små änglar på förskolan - deras kramar och all kärlek jag överöses med varje dag MEN vad är nytt?
Finns det ingen annan plats för mig än här på jorden?
Mina arbetskamrater är fantastiska, våra föräldrar är roliga, entusiastiska och tacksamma. Jag är lyssnad på, omtyckt och respekterad MEN vad är nytt?
Åldersnoja?
Kanske det!
Än en gång har du fångat mina känslor som i en liten ask och tyvärr har jag inget recept för jag är själv i "grunnarstadiet"
Rätt som det är dyker kanske något upp mitt framför ögonen (det gör ju alltid det i böcker eller i någon käck tidningsartikel) och då gäller det att vara på hugget.
Tills dess verkar vi ju ha det ganska bra ändå båda två!
Kramar Monica
Så bra skrivit!
SvaraRaderaSjälv ligger jag några år efter, men börjar redan känna igen känslan du berättar om. Jag hade verkligen också behövt ett informationsmöte om "Vad gör man sen" Så länge barnen var små tänkte jag inte så mycket på det, då rullade liksom bara allt på.
Men nu då? Vad händer sen? Vad ska jag göra av resten av mitt liv?
Behövs säkert inte så stora förändringar för i grund och botten har man ju det så bra:)
Vilka funderingar, vi får kanske starta ett nätverk för virriga medelålders pinglor, hihi:))
Kram på dig!!
Jag är i en helt annan fas. Jag är inte 45 än, bara 42, men eftersom jag fick barn för två år sen känns allt så nytt. Dessutom har jag bara jobbat som biträdande rektor i tre år. Tre år då jag dessutom har varit föräldraledig. Att börja rektorsprogrammet nu i höst gav mig samma känsla som att börja gymnasiet och jag undrar hur jag ska hinna göra allt jag vill innan jag går i pension. Men vem vet...om tre år kanske allt ser annorlunda ut :-)
SvaraRadera