Soundtracks

Det var lunchkonsert på slottet tre mil härifrån.

H ville gärna åka och lyssna,

eftersom han känner pianisten genom jobbet.

Och jag följde mer än gärna med.

Älskar ju musik, särskilt live, och särskilt piano,

eftersom jag själv spelar det.

Inget kan väl försätta människor i stämningar som musik.

Musiken blir som ett soundtrack till tankarna den föder.

För tankarna kommer ju...

Först satt jag och log lite och njöt av improvisationen

och skickligheten.

Men sedan - 

sedan spelade och sjöng han Evert Taubes 

"Så skimrande var aldrig havet"

och den var ju ett av solistframträdandena på vårt bröllop,

och plötsligt så känner jag att tårarna börjar rinna nerför kinderna...

(För övrigt bölade jag mig igenom hela mitt bröllop också...)

Åh, jag är så pinsamt känslig så där!

Inte ville jag höja handen och torka bort tårarna,

för då skulle det ju märkas ännu mer att jag grät.

Så jag satt där och lät tårarna torka in i pudret på kinden

medans jag lyssnade på 

"Time to Say Goodbuy" (Bocelli & Brightman)

och

"För kärlekens skull" (Ted Gärdestad),

hela tiden med tårar som sakta, sakta gjorde

ränder i makeupen på kinderna...

Sedan var det slut,

och jag stålsatte mig för att inte tänka på sånt som är 

sorgligt i mitt liv.

Utan på världsligheter,

som att det skulle bli lasagne till middag när vi kom hem.

Men det var en fin stund,

trots att jag önskar att jag inte alltid hade

så himla nära till mina känslor.

Det blir lite jobbigt då, ibland...