Min känsla nu är att livet levs i två parallella världar.
I den ena måste det vardagliga livet försöka klaras av.
Jobba. Förhöra läxor. Allt som måste göras.
I den andra lever jag nära en mycket svårt sjuk älskad.
Så oerhört älskad och
en av de allra mest betydelsefulla i mitt liv.
Vakuum och overklighetskänsla.
Min kropp är hela tiden tung av ledsamhet
och jag vaknar varje morgon
med gråten alldeles under ögonlocken.
Jag har svårt att skriva om detta svåra,
och jag känner att jag vill att det ska förbli privat.
Jag tror att ni förstår.
Under tiden följer jag mina bloggvänner
utan att göra några kommentarer.
Det måste få vara så just nu.
Men jag hälsar till er här.
Om du visste vad mycket jag tänker på dig! Givetvis ska du få hålla detta svåra privat och jag önskar av mitt fullaste hjärta att sjukdom försvinner ur ditt liv.
SvaraRaderaVarmaste kramar
Eva
De parallella världarna känner jag igen. När allt kör ihop sig och man kämpar för att hålla näsan ovanför vattenytan.
SvaraRaderaTänker mycket på dig och vad du går igenom. Det finns inga ord att trösta med bara tankar om att det kanske blir bra igen.
Fint med ett inlägg och ett livstecken, för jag har verkligen undrat hur det är med dig.
Mina allra varmaste kramar i din svåra stund
// Monica
Vad glad jag blir att du har brytit tystnaden! Jag förstår att det är tungt. Tänker på dig. kram eva-karin
SvaraRadera