I går var det exakt 24 år sedan
jag träffade denna man!
Och nu måste jag berätta hur det gick till,
för vår historia är lite speciell och lite ödesbetonad...
Alltså, den 20 november 1987 tog jag flyget upp till Umeå
för att hälsa på min bästa väninna som börjat plugga där.
Efter lite vitt vin på studentrummet bestämde vi oss
för att åka in till stan och gå på disco.
Väl där dröjde det inte länge förrän jag spanat in
ryggen på någon med ett långt, blont hårsvall.
(Ja, nu tror ni inte att det är samma person som på bilden,
men jo, så såg han ut då - och jag hade en "hang-up"
för killar med långt hår på den tiden...)
Resten av kvällen var jag verkligen ingen rolig kompis.
Jag tror jag var på dansgolvet med denne H
ända tills det stängde.
Och jag vet inte om det var vinet eller vad det berodde på,
men när vi skildes åt så sa vi bara...
-Hej då!
Väl hemma hade jag svårt att glömma killen med håret.
Men hur sjutton skulle jag få tag på honom!?!
En kille som bodde typ 90 mil norrut!
Ung och totalt orädd kom jag på en, som jag tyckte, briljant idé:
Jag samlade helt enkelt ihop de få fakta jag hade om honom
och ringde till Västerbottenskuriren
för att sätta in en annons.
Ja, skratta inte nu...
Alltså, kolla signaturen! :)
Han måste ju ha blivit fullkomligt livrädd!
Men han hörde av sig
och nu följde två månader av långa telefonsamtal.
Mycket långa och mycket dyra.
Och om någon undrar om man kan bli kär i en röst
så kan jag intyga att - JA, det kan man!
I januari flög jag upp till Umeå igen.
Den här gången för att hälsa på H.
Och ni kan ju tänka er så nervöst det var...
(Huuuuu!)
...men det kändes så himla perfekt direkt!
I februari var det hans tur att flyga ner och hälsa på mig.
Och efter denna tredje träff bestämde vi oss:
Vi måste helt enkelt flytta i hop!
Och så blev det.
Och vi räknade ut att vi sammanlagt träffats
i 72 timmar när vi tog det beslutet.
Det spelade ingen roll...
Allt det här är 24 år sedan.
Vi är gifta och har tre barn,
och ingenting har någonsin känts så "meant to be"
som vårt förhållande.
Det var väl en historia att berätta för barnbarnen...?
Ödet eller mod att handla?
Säg det!
Tack för att vi fick ta del av er historia. Så otroligt romantiskt. Vilken härlig saga - som ju är sann!
SvaraRaderaHälsar Åsa
Så mysigt...vilken härlig start på förhållandet.
SvaraRaderaKanske avståndet gjorde att ni kände efter mer....
Jag tycker också att rosorna kan få vila ett slag. Det är lite skumt med all blomning nu.
Ha det bra :)
Det är ju en helt ljuvlig historia - nästan så att tårarna kommer.
SvaraRaderaAtt ni träffas för det första och sen att han ser din "diverse-annons" det måste verkligen vara förutbestämt att ni skulle hitta varandra!
Ibland när jag är lite, lite trött på maken min så kan jag också tänka på hur det var den där första tiden när vi hittade varandra och blev förälskade, och då kan jag bli lite kär på nytt.
Att ha en lång historia tillsammans är tryggt och skönt och gör att gemenskapen är stark. Ett liv utan min man och allt det vi har tillsammans känns helt overkligt och jag hoppas att vi får bli gamla tillsammans.
Grattis till era 23 år - din handlingskraft då, tror jag bestämt du har kvar. Ett vinnande koncept!
SV: Er julmarknad ser verkligen inbjudande ut och jag hade kommit kan du lita på om jag haft vägarna förbi.
Grattis också till stl. 38 - förstår att det känns skönt efter att ha kämpat länge. Kakorna jag bakar äter jag men inte i mängder. Det går inte då skjuter vikten iväg här också så jag försöker hålla mig lite lugn. Har gått ner 6kg. sen i somras och det är jag nöjd med. Nu kommer det svåra - att hålla det. Så lycka till till oss båda eller hur!
Varma kramar till dig och din snygging till man
//Monica