Söndagstankar

På nattduksbordet just nu:

sex krukor med pärlhyacinter.

Ihop-planterade i en jättestor kruka.

Det kommer nog att bli fint när de blommar!

Tror ni inte det?

Hej!

Mitt bloggande är ojämnt.

En förklaring är nog att hela mitt liv

 känns obalanserat just nu.

Att leva nära en anhörig som är svårt cancersjuk

är att inte för sitt liv kunna hitta ett sätt att hantera situationen.

Och att ändå tvingas göra det.

Det är att försöka leva sitt vardagsliv så gott det går

och ändå tänka på cancer minst en gång

i timmen.

Det är att, som i dag, ena stunden sitta och skratta

tillsammans med barnen på en

trolleri-föreställning

och sedan åka hem och steka falukorv

utan att se så bra

 eftersom ögonen är alldeles tårdränkta.

Det är absurt.

Det är som att bli tvingad att gå en väg

som man absolut inte vill gå,

men vad du vill

eller inte vill

är helt utan betydelse.

Det är utom påverkan.

Det är maktlöshet.

Och jag planterar blommor

och jag hämtar thaimat och jag dammsuger golv.

Och jag stryker skjortor och jag går till återvinningen

och jag betalar räkningar.

Men allt jag gör

 lägger sig bara som en transparent hinna,

över cancern

som finns där i botten hela tiden.

Det är svårt.