I sovrummet står nu de ljuvligaste körsbärskvistar,
på väg att slå ut!
Jag funderar.
Över det här med gener.
Över det här med arv och miljö.
En gång var jag på en föreläsning där föreläsaren hävdade
att man föds som en alldeles färdig person
och att omgivningen endast kan påverka 10 %.
Resten blir som det blir.
Man föds med de gener man föds med.
Man är den man är,
från början.
Ja, ibland kan jag ju tänka att det är så.
Som när jag ser mina tvillingar till exempel.
De har ju vuxit upp med exakt samma förutsättningar
under exakt samma tidsperiod.
Och ändå är de så olika!
Men samtidigt låter det ju väldigt lite med 10 %!
Jag har lite svårt att tro att det är så.
Nog borde man påverkas något mer än så...?
Eller...?
En annan gång hörde jag någon säga att
"man är inte sina gener".
Alltså, vi föds med en viss genuppsättning,
men sedan gör omgivningen och miljön runt omkring oss
att vissa fönster öppnas och andra förblir stängda.
Efter våra förutsättningar
som givits oss via våra gener
absorberas somligt lättare på oss,
medan man är mindre mottaglig för annat.
Det är intressant.
Jag tänker särskilt mycket på det här sedan
min pappa gick bort.
Jag hörde berättas om en person som tyckte sig
ha blivit en bättre människa sedan hans pappa dog.
Ja, det kanske låter konstigt,
men han menade nog ungefär som så att allt fint från pappan
på något sätt flyttade in i nästa generation då.
Att han bär med sig allt han fått.
Jag tycker om tanken.
Jag ser ju också vilka egenskaper och intressen
som har förts vidare från mina föräldrar
till mig och mina syskon.
Och ändå på så olika sätt!
Själv tycker jag om att skriva, odla och sjunga,
liksom min pappa gjorde.
Och från min mamma har jag ju också
fått musiken med mig.
Frågan är om det är arv...eller miljö...?
Jag kan tro att man föds med en viss benägenhet
till olika saker,
men jag måste också tro på att man har en enorm
egen kraft att förändra och bygga upp.
På egen hand.
Det är intressant.
Vad för jag vidare till mina egna barn...?
(Tack till M:s föräldrar som skickade med
så fina körsbärskvistar i påskas!)
Vad tror ni...?
Är man den man är från början...?
Hur mycket påverkas man egentligen av mijön...?
Jag tror att vi är vad vi är till utseende och kroppslig uppbyggnad. Jag tror också att vi kanske föds med en benägenhet för ett starkare eller svagare psyke. Jag tror vi har en ganska given personlighet vad gäller temperament od. Jag är ändå rätt säker på att vår miljö påverkar oss mycket i hur vi möter och hanterar olika saker i livet som relationer, konflikter, sorger etc. Där känner jag att det sätt våra föräldrar och familj har bemött oss på och låtit oss utvecklas efter egna viljor och förutsättningar, är av stor betydelse och vikt.
SvaraRaderaKram/Emma
Jag tror som kloka Emma :-) Och beroende på vilken grundplåt våra barn har fått så behöver vi vuxna stötta och handleda på rätt sätt. Gäller även lärare och elever. Lite som att beskära ett träd, ros eller annat trädgårdsarbete :-)Låter lite hemskt att säga att man ska beskära och det menar jag ju inte att man ska göra, det låter ju som om man begränsar personen, men att se var man behöver stötta för att personen ska kunna utvecklas så mycket den bara kan. Och kanske även utveckla sidor som man trodde att man inte hade.
SvaraRaderaSpännande det där!
Ha det bäst!
Kram Hélena
Väldigt intressant reflektion! 10% miljöpåverkan tror jag inte alls på mer 50/50.
SvaraRaderaFast vetenskapligt har jag ingen aning.
Våra killar är en som mig och en som Anders i sitt sätt att vara, agera och reagera och det är väldigt tydligt. Men vem vet hur de blivit om de uppfostrats av någon annan?
Kul att tänka på vem man själv är lik och hur man är och (kanske) varför.
Nu är du så flitig med dina inlägg så jag hinner inte med riktigt... men det känns bra att du hänger här lite mer igen, och förra inlägget med alla fina bilder på en glad flicka var härligt att se!
Måste berätta angående NY att första gången åkte Anders och jag själva till Oscars förtret. Två år senare fick barnen NY biljetter i julklapp. De blev överlyckliga och var då 13 & 17 år. året innan hade vi varit i London och det var kämpigt med allt gående för Gustav men denna gången visste han vad som väntade på ett annat sätt och när han blev trött lockade vi med fika.
Men ens barn är ju olika och den resan fick vi anpassa mer så att det skulle vara kul för alla. Det är ju dessutom aldrig för sent att resa någonstans så när man än åker blir det säkert bra ändå!
Nu ska jag minsann fira min födelsedag med tårta - inte fel alls!
Kram Monica