På mina föräldrars tomt
står en urgammal, gigantisk ek.
Till rutinerna vid dödsfall
hör ju att man ska ha bouppteckning.
Det hade vi hemma hos mamma i kväll.
Och efter en bra dag hemma så fick jag plötsligt en dipp.
Jag ville inte ha bouppteckning.
Jag ville räkna knopparna på pappas magnolia
tillsammans med honom.
Jag ville gå den där rundan i trädgården
och han skulle visa som vanligt.
Och han skulle få se hur många knoppar
det är på persikoträdet han fick av oss i somras.
Men det går ju inte.
Och det gör mig arg och ledsen
att han aldrig fick se persikoträdet blomma!
Och jag upptäckte att man inte är färdig
med att försöka ta in detta efter två månader.
Inte alls.
Kram från Åsa
SvaraRaderaDet finns inget man kan säga eftersom ord inte räcker till!
SvaraRaderaMånga kramar!
Hélena
Vännen, det tar lång tid när man förlorat någon som man delat så mycket med. Du FÅR vara arg! Men din pappa är säkert med dig, nu ska du istället visa för dina barn vad som händer i trädgården, precis som pappa visat dig.
SvaraRaderaKram Eva
Nä det är klart att man inte är.
SvaraRaderaEn boupptäckning är så känslolös och praktisk och så långt ifrån det som egentligen betyder något.
Men vilken fantastisk ek de har i sin trädgård. Lova att vi får se den igen med alla löv på.
Kram vännen!