Tänk att vi råkades på vägen...

Fem fröknar i blommiga klänningar och kattöron.

Ja, så kan det gå till när vi har skolavslutning på vår skola.

I många, många år har det bjudits på show av personalen

efter elevernas högtidliga avslutningsceremoni.

Så också i år.

Såklart!

Det är alltid lika roligt att göra detta.

Spela, sjunga och underhålla.

I år var det showtime i riktig högsommarvärme.

Vi hade närmare 30 grader på kvällen.

Helt fantastiskt!

Mycket glädje, förstås.

Men sedan är det det där med sexorna...

Jag som arbetar med både fyror, femmor och sexor

har ju alltid ett gäng som jag måste skiljas från varje år.

Och det är så jobbigt.

Särskilt i år hade jag så många elever i sexan

som jag burit extra nära mitt hjärta.

Elever som jag kommit så väldigt nära

och som jag nu måste släppa och låta gå vidare.

Det är bara så det är.

Och där stod han.

Pojken med de vackraste ögonen.

Han som jag skrev om när han gick i fyran.

Nu slutade han sexan

och stod där framför mig i vit skjorta och fluga

och med en vacker bukett blommor i handen.

Han sträckte fram dem, log och sa:

-Jag kommer att sakna dig.

Då kom tårarna.

-Jag kommer aldrig att glömma dig, svarade jag.

Och det är alldeles sant.

Honom glömmer jag aldrig.

Jag är så tacksam för alla fina elever som korsat min väg.

Tacksam för att jag har fått vara en del av deras liv.

Tänk att vi råkades på vägen!