söndag 15 juli 2012

Att skärpa sig och bjuda till!

Instagram -
Det måste väl ändå vara Guds gåva till oss
som inte är pur-unga längre...
Man beskär snabbt bilden så att de förhatliga
arg-rynkorna mellan ögonen inte kommer med på bild,
suddar ut rynkor och bleker tänder som inte längre är
20-års-vita i nyansen.
Suddeli sudd - så känns det lite bättre...
Falskt?
Nähe då!
Jag bara korrigerar bilden så att den stämmer lite mer
överens med bilden av mig själv
som jag har i mitt huvud! ;-)

Hej!

Jag jobbar mentalt 
för att försöka behålla energin,
men det är en kamp denna regniga sommar!
Så lätt att dega ihop och tappa gaisten -
eller hur!?!

En sak som håller mig lite alert 
är att lyssna på sommarpratarna i P1.
Jag är en sån som älskar fyndiga formuleringar
och ordval som är på pricken!

En person som hade många kloka funderingar var
Daniel Sjölin.
Han pratade om att vi har många olika ansikten,
och ställde sig frågan om det är så 
att man är falsk
när man lyssnar in en människa
vars åsikter man egentligen inte finner så värst
intressanta eller håller med om.
Är man falsk
om man då inte talar om
vad man egentligen tycker?
Om man artigt lyssnar,
trots att man innerst inne
tycker att det är mest dravel?

Intressant, tycker jag,
som nog är en sån som snällt lyssnar
på sånt som jag kan tycka är 
ointressanta trivialiteter.

Hans egna svar på den frågan tilltalade mig:
Nä, man är inte falsk!
Man bara skärper sig och bjuder till!

Jamen, så är det ju!
Jag tror att gränsen mellan när man måste säga
vad man tycker
och när man lika gärna kan hålla inne med det
är hårfin!
Och kanske, kanske skulle livet bli lite trevligare 
och lättare att leva
om fler skärpte sig och bjöd till!
Det handlar om respekt!

Ibland måste sanningar naturligtvis sägas,
men "den egna sanningen"
måste inte framföras till varje pris
i alla sammanhang.

Jag tycker att det handlar om precis det han sa:
Man skärper sig 
och bjuder till.

Vi har alla många olika ansikten.
Det ena är nog inte falskare än det andra.
En människa är komplext sammansatt
av olika ansikten.
Men alla mina ansikten är mina.
De olika ansiktena får liksom bara spela huvudrollen
i olika sammanhang.

Jo, så är det!

Sedan sa han något annat
som jag tyckte var så klokt:

"Så länge du känner att din självbild glappar
så kommer ditt ansikte aldrig att stelna."

Känn på den!

Vilken härlig tröst
för oss med glappande självbilder...

3 kommentarer:

  1. Hahah du är fin som du är tror jag. Man ska försöka vara nöjd med hur man ser ut. Men visst är det roligt att ändra lite här och där.

    Kram Anna

    SvaraRadera
  2. Så bra skrivet alltihop.
    Förutom att jag håller med så tror jag även (i alla fall när det gäller mig) så går/gick gränsen på att säga vad jag tycker någonstans vid 35-års åldern. Innan dess var jag mer obstinat i mitt tyckande och ville gärna hävda min åsikt.
    Nu kan jag ibland komma hem från en tjejträff t.ex, och slå frivolter och klappa mig på axeln för att jag bara vuxet satt och nickande åt någon annan obstinat persons åsikter.
    Jag känner mig riktigt mogen och duktig och inte ljuger jag heller - jag är bara nöjd med att inte behöva prata själv hela tiden.
    Att stå och lyssna synbart intresserad på någon som har något helt ointresant att berätta är jag också ganska bra på. Jag är dessvärre bra på att glömma vad de sa också vilket inte alltid är bra när de påminner mig om att de redan har berättat det ju...
    Men, men man kan inte vara bra på allt!

    Hoppas du fick till att lyssna på Thorsten Flinck i dag också. Riktigt bra tycker jag.
    Kramar

    SvaraRadera
  3. Vilken intressant läsning. Tack!

    Kram

    SvaraRadera