Det har gått fem månader
sedan Pappa dog.
Och jag har ju berättat om hur jag,
någon av hans sista dagar i livet,
lovade honom
att jag skulle hjälpa honom med
Pelargonerna.
Och att det kändes så viktigt,
av någon anledning,
att ge honom det löftet.
Ja, det var som om det blev en metafor
för att han inte skulle oroa sig.
Att vi skulle hjälpas åt.
Och jag har ju berättat om
hur mamma och jag,
ett par veckor efter hans död,
stod där och planterade om
alla hans Pelargoner.
Med tårar
som rann efter kinderna.
Och vet ni,
alla tog sig så fint!
De blommar vidare
i hans och mammas trädgård!
Jag passade på att ta några sticklingar då också.
Sticklingar som vuxit upp
till stora, fina plantor!
Och titta -
nu blommar de snart!
I min trädgård.
Visst är det en fin tanke,
att livet fortsätter,
och att de som inte finns med oss längre
rent fysiskt,
ändå gör det på något sätt!
I någon form.
Nu har jag läst ikapp och vilken karamell det har varit! Skratt, beundran, fniss och rörd är känslor som dina i lägg väcker hos mig. Tack för att du är du! Köpte du något stativ?
SvaraRaderaSå snygg rosportalen och staketet blev. Ska kommas ihåg tills jag ska bygga vår portal
Ha det bäst!
Kram Hélena