Under julhelgen
har jag haft en röd julduk på bordet.
Just den duken betyder något extra för mig,
eftersom det var den allra sista presenten jag fick av min pappa.
Han var trött av sin sjukdom,
men ville ändå ge en namnsdagspresent som han alltid brukat göra.
Det var en månad före jul
och det blev en stor, röd julduk.
Det var för två år sedan och den julen blev hans sista i livet.
Så klart är jag alldeles särskilt rädd om den duken.
Nu är julhelgen förbi,
och jag letade efter en annan duk att lägga på.
I ett skåp hittade jag en bunt ärvda lakan
med jättefina virkade spetsar.
Några kommer från min farmor.
T L var hennes initialer.
Jag är glad att de finns kvar,
och det är roligt att kunna använda dem.
Fast inte som lakan utan som duk!
H:s farmor har också lämnat efter sig broderade lakan.
Å, som i hennes efternamn, är broderat över spetsen.
Jag tycker om att omge mig med gamla saker som gått i arv.
Det blir personligt,
och så gillar jag tanken med att
människor har lämnat spår efter sig
som efterlevande generationer har glädje av.
På så sätt är de kvar hos oss på något sätt.
Visst är väl det en fin gåva?
