Ett kämpigt år

Återigen vill jag tacka alla er

som skriver hälsningar till mig här på bloggen!

Det känns fint!

I morse gick H:s mamma bort.

Han var där.

Och just det att han fick vara närvarande

är något att vara tacksam över, med tanke på

att avståndet är så långt.

En bilresa på drygt tio timmar.

Man han hann.

Han kom upp sent i går kväll,

och hon dog tidigt på morgonen.

Han fick vara med.

Och det betydde mycket för honom.

Det här senaste året har så många inlägg hos mig

kommit att handla om döden.

Det har varit ett sådant år.

Min pappa, vår katt, H:s mamma.

Livet blir "ryckigt"

när dödsfall inträffar så tätt efter varandra.

Nu längtar jag så efter lugn och ro.

Och efter liv.

Hädanefter önskar jag

att mina inlägg ska handla mer om liv.

Låt oss hoppas det.

Tvära kast

Livet kör med tvära kast.

För några dagar sedan: Hibiscus-blommor på Teneriffa.

Därefter skulle vi ta tag i vardagen

 med förnyade krafter.

I stället fick H hastigt åka i väg till Norrland i dag,

eftersom hans mamma är dålig.

Vardagslunken får vänta.

Livet är intensivt och ibland får jag känslan

att hastigheten det far fram i

bara accelererar.

Visst känns det så i bland?

Är det åldern?

För nog borde hastigheten

vara konstant...?

Ibland undrar man...

Hemma igen!

Hej igen!

Nu är vi tillbaka efter

en underbar sportlovsvecka 

på Teneriffa!

Vi bodde i en fin trerumslägenhet i Playa de Las Americas

med två stora balkonger åt olika håll.

Och det här var precis vad jag behövde nu!

Att få komma bort i från vintern ett tag.

Bort med vantar, bort med bilrute-skrapning,

bort med hutter och mörker.

Att få vara med de här.

Mina finaste.

Mina fyra killar.

En hel vecka!

Vi har verkligen fått umgås.

Prata.

Inte ha bråttom.

Vi har skrattat.

Vi har suttit på balkongen och spelat spel

långt in på nätterna.

Vi har besökt ett vattenland.

Spelat biljard

och läst böcker.

Ätit choklad-croissanter

till frukost.

Ja, vi har haft det så bra!

En dag hyrde vi bil och körde tvärs över hela ön.

Förbi vulkanen Teide,

som ligger på 3770 meters höjd.

Fascinerande natur!

Och så ner till Puerto de La Cruz,

där vi var för elva år sedan.

Det var roligt att återse!

Vi kände igen oss!

Hemvägen gick över Masca-dalen,

och de läskigaste serpentinvägar 

som jag någonsin åkt!

Alltså, jag fick nästan ont i hjärtat av den färden! :-)

Vi åkte och åkte, 

och det var bara hundraåttiograderssvängar

och tvära, lodräta stup!

Och varje gång man trodde att det värsta var över,

så blev det bara värre och värre...

Det är omöjligt att fånga detta på bild,

men jag lovar;

jag är absolut inte höjdrädd i vanliga fall,

men jag kunde inte ens titta!

Och jag vågade inte gå så nära för att fota...

(Klicka gärna upp bilderna,

så syns det lite bättre!

Alla är klickbara!)

My God!

Den resan kommer vi aldrig att glömma!

Vi åkte och åkte i timmar,

och jag var så rädd att det skulle bli mörkt

och att bensinen skulle ta slut...

Men vilken upplevelse!

Ja, å - vilken uppåtstuds jag fick nu!

Energi!

Sol och värme!

Och - som sagt: att få umgås med familjen!

Min fina, fina familj som jag tycker så mycket om!

Det är värt allt!

Och nu!

Nu är vi äntligen på rätt sida om sportlovet!

Dagarna är så mycket ljusare.

Känner ni?

Det har definitivt vänt nu!

PS: En extra stor kram till mamma,

som varit kattvakt och fixat och grejat här hemma.

Tusen, tusen tack!!!

Du är bara bäst...

Den här dagen

Den här dagen.

Den sextonde februari.

Den är så viktig i mitt liv.

För sjutton år sedan i dag.

Fick jag bli mamma.

För första gången.

Det var inte så självklart.

Det tog fyra år.

Men till slut.

Så kom han till oss.

Vår V.

17 år i dag.

Den här dagen.

För ett år sedan.

Vaknade jag tidigt, tidigt av telefonen.

Det var min äldste bror.

Som berättade att det var slut nu.

Att pappa.

Var död.

Det är sorg över den här dagen.

Och samtidigt glädje.

Över mina barn

som vi fick tillslut.

Men också -

över att jag fått ha Den Bästa Pappan

i hela världen.

Och som faktiskt fortfarande går bredvid mig.

Finns med mig.

Så klart och tydligt.

Fastän det har gått ett år.

Och så här är mitt liv nu.

Finaste V

gratulerades med paket på sängen i dag.

Och Pappa

får ljus och nejlikor

på sin grav.

Och kanske är den här dagen.

Precis som livet självt.

Glädje och sorg.

Tacksamhet och saknad.

Om vartannat.

Om vartannat.

Vacker röst...

Å, jag är så trött i kväll

att jag bara bjuder på en gul blomma

och lite ljuvligt vacker onsdagsmusik!

(klicka för att lyssna...)

Men blommor och en vacker röst

är väl inte det sämsta...?

Måbärshäck

Hej på er!

En lagom sysselsättning

 när man känner sig lite halvhängig,

som jag gör i kväll,

är att sitta och drömma sig bort bland alla 

tusentals foton från trädgården.

Det är så lätt att fastna!

Tiden bara rinner i väg...

Jag utvärderar tidigare somrars projekt i trädgården,

och funderar över kommande.

Minns genom fotona:

Javisst ja - den där pionen flyttade jag ju i somras!

Undrar hur den har klarat flytten?

Och den där irisen -

just ja, den hade jag ju nästan glömt bort!

Ska den få stå kvar där...?

Hur mår förresten silverpäronträdet

som vi grävde ner sent i höstas?

En sak som jag önskar den här sommaren,

är att den nyplanterade måbärshäcken mot grannen

ska sätta fart och växa ordentligt.

Vi hade ett staket där tidigare,

men det var gammalt och murket

så det byttes ut mot en häck i somras.

Men ack, så saaakta den växer...

Yttepyttesmå plantor...

Kan man kanske svinga ett trollspö

och uttala någon trollformel

för att få den att ta fart...?

Ändrade planer

...och apropå

att det inte alltid går att planera allt:

I dag skulle vi ha åkt på födelsedagsfika,

men vi vaknade till lite sjukstuga här hemma,

så det blev inget av med det.

Två av oss är förkylda

och en vaknade upp med magont.

Så kan det bli.

Jag fick svänga förbi och lämna blommorna i dörren i stället.

Och så skickar jag en hälsning till A här!

Grattis!

Vi kommer på fika en annan dag i stället!

Jag sätter mig väl 

och rättar lite nationella prov då.

Måste ju liksom ändå göras.

Klok som en bok?

På byrån i sovrummet nu:

Pärlhyacinter, pärlhyacinter, pärlhyacinter...

Att ha barn i sitt liv

gör att man ofta ställs inför frågor

att fundera över...

Vår äldste son,

som går tekniska programmet på gymnasiet,

är inne i en intensiv period av pluggande.

I går frågade han mig

när jag har känt mig som klokast i livet.

Alltså, rent intellektuellt.

Vilken svår fråga.

För vad är kunskap, egentligen?

Så här i "medelåldern" så inser jag ju

att en viss typ av kunskap är en färskvara

som ganska snabbt går förlorad 

om man inte använder den.

Och troligtvis skulle min version av mig själv

anno 1986

spöa min nuvarande version lätt

om vi skulle duellera i typ Trivial Pursuit.

(Jo, det blev nog storstryk, tror jag...:-)

För i många av de ämnen jag studerade då,

har nog faktakunskaperna fallit i glömska

för länge sedan.

Men var jag klokare då?

Nej, så känns det ju inte,

 såklart.

Livets skola.

Det är en skola där man visserligen kan välja inriktning,

men inte förutse vilka hinder och utmaningar

som kommer i sin väg.

I livets skola stöter du på saker

som du inte har planerat,

men som du tvingas hantera på ett eller annat sätt

för att kunna fortsätta din väg.

När jag var yngre

tycktes allt vara antingen svart eller vitt.

Det var så enkelt!

Men med erfarenheten som kommer med åren,

så finns det så mycket mer att relatera till.

År av ofrivillig barnlöshet,

 cancer, relationer till medmänniskor -

ja, det dyker upp 

oväntade situationer

längs vägen.

Ibland snavar man över sådant 

som inte alls ingick i planerna

man hade för sitt liv.

Och med det följer en

  ödmjukhet.

Kanske är det nu man är som klokast?

När man då och då tvingas hitta redskap

för att hantera olika situationer

 i livet.

Eller?

(En sak är i alla fall säker:

Att ha barn i olika åldrar,

som ställer intressanta frågor till mig

 får mig att fundera! 

Och det måste väl i alla fall 

vara bra för intellektet...? :-)