Jag hade tur.
Jag fick just precis de barn jag ville ha.
Ja, de är ju såklart på sätt och vis som barn är mest,
men för mig är de De Bästa, alldeles speciella och helt enkelt De Bästa!
Ingen får tro något annat.
Men jag kan ändå inte låta bli att undra hur det skulle ha varit om jag inte
vore alldeles ensam tjej i familjen...?
Skulle jag vara annorlunda då?
Utvecklar man en speciell "pojkmammamentalitet"...?
Ja, alltså, det är ju lite grabbigt här.
Man, tre söner och så en hankatt på det.
Ja, t.o.m. killarnas kaniner har snopp!
Alla tre!!!
Och ibland kan jag känna mig lite...ensam...när jag står
och duttar med mina blommor och mitt pynt...
Jag får ju liksom inte så mycket sällskap
av den övriga familjen i detta...
För medans jag står och arrangerar och pyntar,
så ägnas killarnas tid åt annat.
Som fotboll. Som handboll. Som datorer
(och det handlar inte om bloggande då, utan mer om grabbiga saker
som programmering och sånt som jag inte ens orkar försöka förstå...)
Och det är motorcyklar. Och det är golf.
(Nåja, golf kanske inte är enbart grabbigt då, men...)
Och jag vet inte hur många trasiga jeansknän som jag har lagat genom åren.
Något som en flickmamma i min närhet har noll erfarenhet av...
Eller som när Familjen åker och handlar.
Och alla vill till typ Media Markt eller El-Giganten.
Alla utom jag. Som avskyr att hänga i elektronikaffärer.
Och går ensam på Mio medans...
Men jag ska inte klaga.
Inte alls.
Jag fick ju som sagt De Bästa.
Och det finns fördelar med att vara ensam tjej också!
Jag är ju Drottningen i den här familjen!
Och som regerande Drottning har man ju vissa fördelar, helt klart!
Vad tror ni?
Formar man sin identitet av att vara omgiven av killar?
Eller är man den man är, oavsett?