I en tjock bunt,
bakom en massa böcker i bokhyllan,
ligger alla mina sexton år gamla bröllopsfoton kvar fortfarande.
Jag småler lite när jag tittar på dem,
men det finns inte ett enda foto på mig själv
som jag ser bra ut på.
Strax före vigselakten skulle börja
hände nämligen något som inte fick hända.
Hela min frisyr kollapsade!
Jag tappade slöjan
och sedan ramlade hårnålarna i uppsättningen av en efter en.
Dessutom började det regna
och mina korkskruvslockar raknade snabbt.
(Haha - Jättekonstigt perspektiv på det här fotot:
Det ser ut som om vi har jättekorta ben,
men vi är faktiskt väldigt normallånga i verkligheten!
Jag har fotat av fotografierna med iPhonen
och höll nog kameran i en sned vinkel...:-)
Förstår ni känslan av panik som infann sig?
Oooohhhh!
Det var typ en kvart kvar tills vigseln skulle börja
och där stod jag med en kollapsad frisyr
och slöjan i handen.
Det är ju liksom en av de dagar i livet
då man verkligen vill vara fin -
och så blir det bara pannkaka av alltihopa!
Konstigt nog så får man i sådana lägen
en ganska realistisk inställning.
"Jaha.
Nu är det som det är.
Bara att acceptera."
Vi fäste slöjan så gott vi kunde och så...
... ringde kyrkklockorna.
Och det var inte bara frisyr-haveriet.
Natten till bröllopsdagen blev vår tvååring sjuk.
Ont i halsen, ont i öronen och feber.
Jag hade suttit upp i sängen med honom i famnen precis hela natten.
Så fort jag försökte lägga mig ner så började han gråta.
Jag hade verkligen inte sovit en blund.
På hela natten.
Jag grät mig igenom hela vigseln.
Jag snorade och snörvlade och fick röd näsa och gråt-ögon.
Men - inte för att frisyren kollapsat.
Utan för att jag var så lycklig.
På bröllopsfesten fick jag värsta migränliknande huvudvärken.
Jag satt och höll mig i tinningarna och kisade med ögonen.
Haha - ja, det var en minnesvärd dag på många sätt!
I dag är det sexton år sedan.
Och även om så mycket blev fel,
så var det så mycket som var så rätt, så rätt.
Jag blev förd till altaret av min fina pappa
och jag fick bli fru Å -
efter elva år tillsammans med H.
Vigselakten var så fin och mamma hade ordnat med en överraskning;
precis när vi skulle gå ut så började en trumpet spela från läktaren -
Anthem ur chess - ett stycke som liksom var "vårat".
Och ja, alla människor runt omkring oss
gjorde dagen till något alldeles extra.
Fina tal, fina människor.
Och även om fotografierna fortfarande ligger i en bunt
och aldrig blir tittade på,
så är min bröllopsdag ett så kärt minne.
Det handlar nog helt enkelt om något djupare
än en frisyr...
