Svans-fraktur

I dag är det precis 5 veckor sedan

som vår katt Selma bröt svansen.

Jag låg hemma i influensa den morgonen.

Klockan var 7 när jag släppte in katten

 som varit ute en knapp timma.

Hon sprang in till matskålen i köket

och jag gick och lade mig igen.

Nästa gång jag gick upp såg jag att det var blod på golvet.

Jättemycket blod!

Sedan fick jag se att Selmas svanstipp var krökt som en ostbåge.

Jag gick närmare och såg att det var därifrån blodet kom.

Och det var ingen hejd på det!

Nej, det fullkomligt pumpade ut blod!

Nu hade hon sprungit runt en stund i huset

och slagit med svansen,

och vi hade blod i nästan alla rum.

På mattor, väggar, möbler - överallt!

Jag fick in henne i badrummet och ringde sedan veterinären.

Föreställ er att vara riktigt influensa-sjuk med feber

och att sedan på egen hand försöka få in en katt som blöder ymnigt,

i en alldeles för liten transport-kattbur med krångligt lås.

Jag kunde hålla mig för skratt.

(Ja, jag grinade hela tiden, faktiskt...)

Och inte blev det muntrare hos veterinären

som sa att hon förmodligen måste amputera svansen,

och det till en kostnad av 6500 kronor,

eftersom vi inte hade henne försäkrad.

Jag ringde H och grät och vi bestämde att det inte är rimligt

att lägga ut den kostnaden utöver den dryga tusenlapp

som veterinärbesöket redan kostat.

Vi tog beslutet att om det var nödvändigt med amputation,

så skulle vi välja att inte låta göra den,

utan låta henne somna in.

Sorgligt.

Veterinären rakade bort håret på svanstippen,

och jag trodde det var kört -

men hur det nu var så fick Selma ett plaströr över svansen istället.

Vi skulle göra ett försök att låta frakturen läka ihop!

Med mig hem fick jag en katt med svansen i bandage,

tratt på huvudet samt medicin för 600 kronor.

12 dagars penicillin och 10 dagars smärtstillande

och antiinflammatoriskt.

Vi fick order om att lukta ner i svans-röret varje dag,

eftersom risken fanns att det skulle bli inflammerat,

och då fanns ingen annan utväg än amputation,

vilket vi valt att inte genomföra...

Tratt var verkligen inte kul, tyckte Selma.

Däremot gick medicineringen klart över förväntan,

och man vänjer sig vid allt - så även tratt!

Efter två veckor var det dags för återbesök,

och jag var så nervös för vad veterinären skulle säga,

men när bandaget togs av så visade det sig se bra ut!

Ja, kanske inte så snyggt precis,

men bra! :-)

Så här såg det ut då:

(Håret har börjat växa ut igen,

utom där plaströret varit fasttejpat!)

Och så här ser det ut i dag,

fem veckor efter svans-brottet:

Rätt så fint, eller hur!?

Svansen funkar bra,

och följer med precis som den ska!

Vilken tur!

Tratten får hon permission från ibland när vi är i samma rum som hon.

Å, så skönt hon tycker det är att få tvätta sig!

Man räknar med att ett svansbrott tar 6-8 veckor att läka fullt,

och så länge måste hon också ha sin tratt.

Selma verkar må finfint igen,

men klättrar bokstavligt på väggarna,

eftersom hon är en Utekatt med stort U,

och nu gått inne med tratt i fem veckor...

Tur i oturen att detta hände när det var vinter.

När våren kommer har hon nog fått håret tillbaka

och får äntligen gå ut igen.

(Och vad som hände får vi ju aldrig reda på.

Klämt sig i en dörr? Något som ramlat ner på svansen?

Fastnat någonstans? Vem vet...)