onsdag 28 september 2016

Malabarspenat


Jag måste visa en av mina krukor med
malabarspenat.
Jag fick tag på frön i våras som jag sådde.
Det blev tre stora krukor med spenat.

Just den här klättrar på en liten båge,
medan de andra två har stora ställningar i krukan.
Jag vet ännu inte riktigt hur jag ska göra med dem nu.
Den här "lilla" plantan har jag tagit in i huset.
Efter vad jag har läst ska man kunna ha den som en
helt vanlig krukväxt som står år efter år.


På så vis kan man ha färsk spenat året om.
Annars kan man ju ha den för att den är snygg.


Visst har den söta små rosa blommor?


För mig var det här en rolig nyhet!
Och klarar den inte vintern
så kommer jag nog att så ny spenat i vår.

måndag 26 september 2016

Hej då Kent!


I lördags var det dags för oss
att se Kent, som gör sin avskedsturné, för sista gången.
Vi begav oss därför till Linköping.


Kent är ett band som vi följt under många år,
men nu har de som sagt tagit beslutet att lägga av,
och självklart ville vi ha biljetter för att
få se dem uppträda en sista gång.


Och vilken konsert det blev!


Superproffsig på alla sätt och vis.
Fantastisk ljussättning på scenen och 
en låtlista som representerade de flesta åren i karriären.
Vi var så nöjda!


Fast lite sorgligt känns det nu att de ska sluta.

Vad ska det vara bra för...?

onsdag 14 september 2016

En varm, klok och fin människa



Det finns människor
 som är så behagliga till sitt sätt.
Som är lågmälda och inte brusar upp.
Vänliga.

Människor som ser.
Människor som lyssnar.
Tänker. Reflekterar. Svarar klokt.


Människor som inte är alltför snabba med att svara.
Som inte hasplar ur sig ett tvärsäkert svar
i komplexa frågor som inte har
just tvärsäkra svar.

Människor som man vill lyssna till,
trots att de inte skriker högst.
Nej, inte skriker alls.
Utan talar mjukt.
Tyst.

Inkännande människor.
Människor som inte dömer,
men som vet skillnad på rätt och fel
och som också lever därefter.


Människor med varm blick
och mjuk röst.

Människor som sprider vänlighet omkring sig i rummet
utan att pocka på uppmärksamhet.
Människor som utan att veta om det själv gör skillnad.
En stor och viktig skillnad.

Det finns och har funnits
 flera sådana människor i mitt liv.
Varma. Kloka. Lugna.
Snälla.

Jag behöver såna människor.
Därför är jag så ledsen att en av dem gick bort i går.

Det blir ett tomrum efter Dig.


Tack för den Du var A.
Du var en fin människa.

Hälsa Pappa.

söndag 11 september 2016

Söndagsfika


Veckans söndagsfika
intogs vid Ändebols Gård.
De deltog i helgens Aptitrunda,
och det var många som hade letat sig dit!

Vi brukar se till att åka dit den här helgen,
för fikat är jättegott och det är ett mysigt ställe.


Det fanns mycket gott att välja mellan.
Hallongrottor, blåbärsbullar...


...morotskaka, blåbärspaj, zucchinikaka...


..äpplekaka med vaniljsås...


...men till slut föll valet på en
knäckig rabarberpaj.

Bra val!


Ser ni tuppen som ligger där uppe i höet?
Där låg den och gol hela tiden...


Det var verkligen skörde-pyntat!



Utomhus kunde man köpa lamm-wraps.


Och majskolvar och fårskinn...



...och fina ull-ljusstakar.


Å så fanns det keramik...



och krukor till försäljning.


Och så förstås grönsaker.


Färgrika, fina grönsaker.


(Fast tomater har jag ju i överflöd i mitt eget växthus,
så det behöver jag ju inte köpa...)


Den här tiden på året känns rik.
Skördetid är "tacksamhets-tid".


Ja. Det var veckans söndagsfika det.


Denna somriga elfte september.

Återträffen


I år är det 30 år sedan
som jag gick ut lärarhögskolan.

Svisch - så fort det går!

För att fira trettio år i yrket
så sågs vi på en liten återträff i går,
på en stiftsgård utanför Linköping.

Det var kul att se alla igen.
Jag har inte träffat någon av dem som var där i går
sedan vi tog vår examen den där dagen
för trettio år sedan.


Men alla var sig lika.
Det är konstigt det där.
Trettio år är ändå en ganska lång tid.
Men alla såg ungefär likadana ut,
och jag, som har så svårt för namn,
 kunde namnge alla!


Det har ju varit lite dystert i skolans värld några år nu.
Många lärare lämnar yrket
och alldeles för få nya kommer till.
Därför var det kul att konstatera att alla vi som var där i går
fortfarande arbetar i skolans värld.
Ja, när vi gick igenom klasslistan så tror vi 
att det faktiskt bara är två i klassen
som bytt yrke.

Vi enades om en egen teori om
att utbildningen vi fick för trettio år sedan
var väldigt bra och gav oss en stabil grund att stå på.
Det gjorde att vi kom in i yrket på ett bra sätt
och att vi sedan ville stanna kvar.

På den tiden var det undervisning med närvaroplikt
mellan 8-16 varje dag som gällde för oss.
Varje dag under hela utbildningstiden!
Mycket ämnesundervisning, mycket metodik och pedagogik.
De som utbildades efter oss fick betydligt mindre undervisning
och mycket tid skulle istället ägnas åt självstudier.


På den tiden var det svårt att komma in på lärarutbildningen.
Jag hade bra betyg på gymnasiet - 4,7 i medel -
men stod ändå som fjärde reserv
innan jag kom in på lärarhögskolan.

När vi gick ut fick man vara väldigt glad om man fick tjänst.
På examensdagen var det bara jag och en till i klassen
som hade klart med jobb redan,
och på scenen sjöng vi
"Jag vill ha en tjänst, rektorn..." 
(En ny text som vi skrivit till Galenskaparnas sång
"Jag vill ha en synt, farsan...")

Och nu är det ombytta roller.
Nu är det nog rektorerna som får sjunga om
att man vill ha lärare på tjänsterna.


Hur som helst så var det en trevlig kväll.
Vi var överens om att vi fortfarande tycker
 att det är roligt att jobba i skolan,
men att arbetsdagarna blivit längre och längre.
Nu när allas våra egna barn blivit stora
och man inte längre måste skynda att hämta på förskolan
eller fritids så blir det lätt så att man blir kvar på jobbet
till 5 - halv 6 för att man "bara ska göra en sak..." 
innan man går hem.


Vi funderade också över om det är så
 att man upplever att ett år går så mycket fortare nu för tiden
eftersom ett år (för trettio år sedan) var en så mycket större andel
av ens totala hittills levda livslängd.

Kan det vara därför
som det bara svischar till...?

söndag 4 september 2016

50-årsfest


I går var jag på 50-årsfest.
Det var en gammal gymnasiekompis som fyllde år.
En vän som jag har haft så roligt tillsammans med!

Vi var fem tjejer som höll i hop och fnissade oss igenom hela gymnasietiden!
En av tjejerna har vi tyvärr förlorat kontakten med,
men fyra av oss återförenades i går!


Två av dem träffade jag senast när vi fyllde 40
(Hjälp - så snabbt tio år går!)
och den tredje var det arton år sedan jag såg.
Men så kändes det inte alls!
Nej, alla var sig lika och vi babblade på lika mycket nu som då!

När vi anlände till jubilaren var köket fullt av tilltugg
till välkomstbubblet!


Hon bor så vackert, vår femtioåring!



Efter lite mingel så fick vi i uppgift att rada upp oss
i den ordning vi lärt känna henne.
Och eftersom vi började gymnasiet 1982, 
så hamnade jag långt fram - tvåa i ledet!


Det var bara tjejer bjudna,
vilket faktiskt var en rolig idé!



När vi ändå stod uppradade på led så fick vi träna in en dans tillsammans,
och därefter fick vi varsin lapp med en beskrivning av en gäst.
Uppgiften var att hitta personen beskrivningen stämde in på.


Väderleksprognosen hade varit lite svajig,
men kvällen blev riktigt solig och fin!


Ja, och sedan blev det buffé.
Och tal. Och ännu fler tal. Och diverse uppträdanden.
Vi gymnasietjejer bjöd på en sång.


Och fyrfaldiga leven och hurrarop.


Och plötsligt kom en ren 
och uppförde en dans till en jojk!
Ja, allt kan hända när man fyller femtio...


Halv tre gick jag och la mig i det fina gästhuset,
och i morse vaknade jag upp med den här vyn för mina fötter.


Somliga var imponerande hurtiga
och tog sig ett morgondopp!


När jag åkte därifrån
var vi överens om att inte låta det gå tio år tills nästa gång.
Även om tio år uppenbarligen går hemskt fort.

Återigen - Tack S!