Återträffen

I år är det 30 år sedan

som jag gick ut lärarhögskolan.

Svisch - så fort det går!

För att fira trettio år i yrket

så sågs vi på en liten återträff i går,

på en stiftsgård utanför Linköping.

Det var kul att se alla igen.

Jag har inte träffat någon av dem som var där i går

sedan vi tog vår examen den där dagen

för trettio år sedan.

Men alla var sig lika.

Det är konstigt det där.

Trettio år är ändå en ganska lång tid.

Men alla såg ungefär likadana ut,

och jag, som har så svårt för namn,

 kunde namnge alla!

Det har ju varit lite dystert i skolans värld några år nu.

Många lärare lämnar yrket

och alldeles för få nya kommer till.

Därför var det kul att konstatera att alla vi som var där i går

fortfarande arbetar i skolans värld.

Ja, när vi gick igenom klasslistan så tror vi 

att det faktiskt bara är två i klassen

som bytt yrke.

Vi enades om en egen teori om

att utbildningen vi fick för trettio år sedan

var väldigt bra och gav oss en stabil grund att stå på.

Det gjorde att vi kom in i yrket på ett bra sätt

och att vi sedan ville stanna kvar.

På den tiden var det undervisning med närvaroplikt

mellan 8-16 varje dag som gällde för oss.

Varje dag under hela utbildningstiden!

Mycket ämnesundervisning, mycket metodik och pedagogik.

De som utbildades efter oss fick betydligt mindre undervisning

och mycket tid skulle istället ägnas åt självstudier.

På den tiden var det svårt att komma in på lärarutbildningen.

Jag hade bra betyg på gymnasiet - 4,7 i medel -

men stod ändå som fjärde reserv

innan jag kom in på lärarhögskolan.

När vi gick ut fick man vara väldigt glad om man fick tjänst.

På examensdagen var det bara jag och en till i klassen

som hade klart med jobb redan,

och på scenen sjöng vi

"Jag vill ha en tjänst, rektorn..." 

(En ny text som vi skrivit till Galenskaparnas sång

"Jag vill ha en synt, farsan...")

Och nu är det ombytta roller.

Nu är det nog rektorerna som får sjunga om

att man vill ha lärare på tjänsterna.

Hur som helst så var det en trevlig kväll.

Vi var överens om att vi fortfarande tycker

 att det är roligt att jobba i skolan,

men att arbetsdagarna blivit längre och längre.

Nu när allas våra egna barn blivit stora

och man inte längre måste skynda att hämta på förskolan

eller fritids så blir det lätt så att man blir kvar på jobbet

till 5 - halv 6 för att man "bara ska göra en sak..." 

innan man går hem.

Vi funderade också över om det är så

 att man upplever att ett år går så mycket fortare nu för tiden

eftersom ett år då (för trettio år sedan) var en så mycket större andel

av ens totala hittills levda livslängd.

Kan det vara därför

som det bara svischar till...?