Jag tänker på den där bilden av pojken.
Den där döda lilla pojken på stranden i Turkiet.
Jag tänker på varför den har fått människor att reagera.
Att äntligen reagera.
Och jag tror att det är så här:
Jag tror att vi människor alla är födda med en massa slumrande förmågor.
De finns där redan från början -
det är bara det att de inte alltid startar upp automatiskt.
Inte för alla människor.
Ibland behöver vi människor aktivera våra olika förmågor - våra centran -
för att bli mottagliga för olika saker.
Själv måste jag säga att jag redan innan bilden av pojken
hade just det här centrat i gång.
Helt enkelt därför att det någon annan gång i livet
redan aktiverats av någon liknande insikt.
En insikt som genom mina möten med människor fått mig att inse
att vi människor måste hjälpa varandra.
Jag kan göra en jämförelse,
som i och för sig inte har med just detta att göra,
men för att försöka förklara vad jag menar med mottaglig.
Så här:
Jag var förhållandevis "gammal" i livet
när mitt "barnlängtan-centra" aktiverades.
Faktum är att jag var totalt ointresserad när nyblivna mammor
ville visa upp sina bäbisar för mig.
Jag fick låtsas vara intresserad,
eftersom det liksom inte slog an någonting inom mig!
Och jag fick säga några standard-fraser om
att det var ett sååå gulligt barn.
Men då ljög jag egentligen.
För jag blev inte berörd.
Men sen -
när det där centrat väl blivit aktiverat -
genom egna erfarenheter,
mognad eller vad det nu var -
ja, då dras jag ju till bäbisar som
Och därför tror jag
att det är viktigt att utsättas för saker,
upplevelser och i det här fallet bilder.
Därför att man måste starta igång det där.
Den där medkänslan.
Den där empatin.
Och det är särskilt viktigt för människor
som inte fullt ut aktiverat den delen av sig själva ännu.
Den där förmågan att kunna sätta sig in i
hur det skulle kunna vara.
Hur det skulle kännas.
Att vara så utsatt.
Att fly.
För dem är det så viktigt
att väcka detta till liv.
Visualisera genom en bild
som får dem att förstå
och känna igen.
Och reagera.
Reagera!
