Nej, fy hörrni -
vad det här var jobbigt!
I dag är det en vecka sedan äldste sonen flyttade hemifrån,
och det visade sig vara en riktig prövning...
...för mamman!
Själv trivs han bra och tycker att det är skönt att äntligen få rå sig själv,
vilket han gör alldeles utmärkt på alla sätt,
och det är ju såklart huvudsaken och en jättestor tröst,
men fy - så tomt det blev här hemma!
Jag var inte riktigt beredd på hur tomt...
Jag har ju nämligen alltid sagt åt mina barn
att de absolut inte får flytta hemifrån förrän de är sisådär...en 40 år gamla,
men nu gick flyttlasset för vår V. till Stockholm,
där han ska börja studera på KTH.
Han är inte 40.
Han blir 20 i februari.
Han har längtat så mycket efter att flytta hemifrån,
och jag är såklart jätteglad för hans skull!
Både att han kom in på utbildningen på KTH som han ville
och att det ordnade sig med bostad!
Ja, jag är jättestolt över att han förverkligar sina mål!
Jag måste bara jobba lite med mig själv nu...
Och intala mig att det är precis så här det ska vara.
Och att han bara är ett par timmars bilresa härifrån.
(Han är ju bara 15 mil härifrån -
tänk de som har barn som flyttar till
andra sidan jorden! HU! )
Och att mammor måste släppa taget,
men att man fortfarande alltid är mamma ändå!
Förstå att man ju inte har förlorat dem -
man har dem bara på ett annat sätt!
Ja, det här är helt enkelt något som ingår när man blir förälder.
Och som man måste klara av på ett bra sätt.
Man får skärpa sig.
Vänja sig.
Men jag är inte där än.
(Jag har bekanta som sagt att de tyckte det var skönt
när barnen flyttade hemifrån.
Jag förstår ingenting.
Det finns ingenting alls som är "skönt" med det.
Jag har alltid älskat när familjen är samlad.)
Det hjälper lite att tänka på hur det var när jag själv flyttade hemifrån.
Jag var 18 år, och jag minns att jag kände mig helt vuxen då.
Allt är som det ska vara...
(Bara det att tiden gick alldeles för fort...)
Och som tur är har ju V två yngre bröder
som fortfarande bor hemma.
Det dröjer länge
innan de blir 40... ;-)
