söndag 10 januari 2016

När barnen flyttar hemifrån...


Nej, fy hörrni -
vad det här var jobbigt!

I dag är det en vecka sedan äldste sonen flyttade hemifrån,
och det visade sig vara en riktig prövning...
...för mamman!

Själv trivs han bra och tycker att det är skönt att äntligen få rå sig själv,
vilket han gör alldeles utmärkt på alla sätt,
och det är ju såklart huvudsaken och en jättestor tröst,
men fy - så tomt det blev här hemma!
Jag var inte riktigt beredd på hur tomt...

Jag har ju nämligen alltid sagt åt mina barn
att de absolut inte får flytta hemifrån förrän de är sisådär...en 40 år gamla,
 men nu gick flyttlasset för vår V. till Stockholm,
där han ska börja studera på KTH.

Han är inte 40.
Han blir 20 i februari.

Han har längtat så mycket efter att flytta hemifrån,
och jag är såklart jätteglad för hans skull!
Både att han kom in på utbildningen på KTH som han ville
och att det ordnade sig med bostad!


Ja, jag är jättestolt över att han förverkligar sina mål!

Jag måste bara jobba lite med mig själv nu...
Och intala mig att det är precis så här det ska vara.
Och att han bara är ett par timmars bilresa härifrån.

(Han är ju bara 15 mil härifrån -
tänk de som har barn som flyttar till
andra sidan jorden! HU! )

Och att mammor måste släppa taget,
men att man fortfarande alltid är mamma ändå!
Förstå att man ju inte har förlorat dem -
man har dem bara på ett annat sätt!


Ja, det här är helt enkelt något som ingår när man blir förälder.
Och som man måste klara av på ett bra sätt.
Man får skärpa sig.
Vänja sig.

Men jag är inte där än.

(Jag har bekanta som sagt att de tyckte det var skönt
när barnen flyttade hemifrån.
Jag förstår ingenting.
Det finns ingenting alls som är "skönt" med det.
Jag har alltid älskat när familjen är samlad.)

Det hjälper lite att tänka på hur det var när jag själv flyttade hemifrån.
Jag var 18 år, och jag minns att jag kände mig helt vuxen då.
Allt är som det ska vara...

(Bara det att tiden gick alldeles för fort...)


Och som tur är har ju V två yngre bröder
som fortfarande bor hemma.

Det dröjer länge
innan de blir 40... ;-)

6 kommentarer:

  1. Ja vår nyblivna 20-åring flyttade i höstas. Det känns och jag saknar honom förstås men det är så skönt att det är nära till Uppsala och som du skriver det är ju precis som det ska vara. Och man är glad att det går bra för de. De växer med uppgiften att reda sig själva.
    Kram Annika

    SvaraRadera
  2. Jag förstår precis vad du menar. Flera år sen min äldst flyttade hemifrån och han bor bara 8 mil härifrån men ibland tycker jag att det vi träffas alldeles för lite... Nu letar mellansonen, som snart blir 21, lägenhet och minstingen kommer flytta om ett år för att plugga i en annan stad, så det är lika bra att vänja sig :) Kram

    SvaraRadera
  3. Vet hur det känns... Dottern flyttade i våras och hon bor bara 1 mil bort men de tär tomt ändå. Fjantigt av mig kanske men så är det, jobbigt.

    Kramar till dig!

    SvaraRadera
  4. Det är så jobbigt när barnen ger sig iväg och ska klara sig själva, det tar lång tid att vänja sig. Nu har våra barn fått egna barn som är hos oss mycket så nu är vi tillbaka i småbarnsåren igen, hi hi.
    Ha det fint!
    Kram Eva

    SvaraRadera
  5. Vi är inte riktigt där än, men jag vet att det kommer att bli jättejobbigt. Jag tror ändå att jag kommer att hantera det bättre än vad maken kommer att göra, han lär nog krisa rejält. :)
    Vi fick hem ett erbjudande om plugg i USA, men vi slängde den innan barnen såg den. Som du säger - allt är ju bättre än andra sidan jordklotet. :)

    SvaraRadera
  6. Åh fy jag kan redan gruva mig för den dagen dottern ska flytta..brukar säga som dig att hon ska väl bo hemma tills hon är 30-40 ;)Har ju bara henne också så det blir liksom inget barn kvar hemma sen....nä fyyy....Och jag vet att det är som det ska men ändå....Men som du skrev så får man väl vara glad om barnen inte flyttar till abdra sidan jorden iallfall.....det blir ju enklare att hälsa på. Hoppas iallfall att det inte blir för jobbigt:)
    Nettan

    SvaraRadera