Vi har gjort en roadtrip några dagar.
Till min mans hemtrakt Storuman.
Det är en lång bilfärd på ungefär 90 mil det.
Efter en hel dags bilåkande
checkade vi in på campingen.
Ja, inte i den här lappkåtan då -
det är den kyrka som står på campingplatsen -
utan i den lilla stugan som skymtar där bakom.
Sedan gick vi en runda,
och pappan pekade ut stenar och stigar för barnen
(som väl inte var så där jätteintresserade... :-)
hus han bott i som barn, skolor han gått i,
var hans kompisar bodde...
Ja, ni förstår....
Vi gick runt badsjön.
Det kastades stenar i vattnet.
Dagen därpå var det marknad i byn.
Vi handlade mjukt tunnbröd,
och gick en sväng tills det började tokregna.
Då tog vi bilen och åkte och satte blommor
på H:s föräldrars grav.
Vissa i familjen hade följt med ytterst motvilligt
(det är ju så när man är 16 år...)
och försökte fördriva tiden så gott det gick
med att bygga korthus i stugan.
På kvällen skulle vi grilla med H:s syster,
men det regnade så mycket att de snabbt fick röja upp
i garaget och duka där i stället för att sitta ute.
Och det funkade ju bra!
Jag tog med barnen och åkte upp till utsikten.
Ja, för det måste man alltid göra
när man är i Storuman.
Och äntligen blev det uppehåll!
Dagen därpå sken solen igen,
men det var så dags
när vi skulle vända hemåt igen!
Vi köpte med oss
några marknadsmunkar att fika på vägen.
Den här gången körde vi inlandsvägen ner
via Östersund, bara för att få lite omväxling.
I Orsa Finnmark stannade vi till vid Noppikoski,
men där var det så mycket knott
att vi snabbt packade in oss i bilen och for vidare.
Att åka längs Siljans strand
sent en sommarkväll...
...det kan väl inte bli mycket vackrare
och somrigare än så?
Det blev aldrig riktigt mörkt den natten.
Bara skymningsmörkt
med en dimslöja över ängarna.
Det är i sådana stunder
man riktigt förstår hur vackert det är
i Sverige på sommaren.
Klockan var tre på natten när vi kom hem.
Fåglarna kvittrade och
det hade redan börjat ljusna...
Oj så många mil! Men visst är det otroligt vackert i Sverige! Inte mycket som slår de ljusa nätterna heller. Resan har man med i bagaget till senare i livet även om det kanske var tonårsovilligt att följa med just nu. Brukar ju bli trevligt bara man är på gång och det såg ni ju ut att ha haft.
SvaraRaderaKram Annika