Morgonsorg

Ibland tror man sig vara ensam om att känna en särskild känsla -

och så visar det sig att det är man inte alls!

Jag kan ofta ha en sorglig känsla över mig när jag vaknar.

Som gråt som ligger alldeles innanför ögonlocken.

Det har varit så i många år,

och det är någonting som numera helt naturligt

ingår i mina morgonrutiner att jobba upp mig ifrån.

Precis som att man måste äta frukost.

Och borsta tänderna.

Jag brukar beskriva det som

att jag har ett mörkt moln över mig när jag vaknar.

Och det tar lite tid innan molnet lättar.

Man kanske kan kalla det

melankoli.

Eller svårmod.

Det bara är så.

Och det lättar när jag får vara vaken en stund.

Läsa tidningen.

Duscha.

Långsamt vakna upp.

Vänja mig vid världen igen.

Inte behöva vara social direkt när jag vaknar...

Men häromdagen lyssnade jag på en podd

där en kvinna beskrev hur hon kände precis samma sak!

Jag är alltså inte ensam!

Och nu har jag fått ett nytt namn på det som jag känner.

Hon kallade det:

Morgonsorg

Konstigt det där:

att man kan känna igen sig så

i något man trodde var unikt för en själv...

En sån här morgon däremot, som idag -

när solen skiner och jag kan äta min frukost i lugn och ro

för att därefter ta en tur i trädgården...

...vattna lite, binda upp några tomatplantor, höra fågelsång...

...en sån morgon

tar det inte så lång tid för det mörka molnet

 över mitt huvud att skingras.

Faktum är 

att det är tämligen molnfritt

redan när jag vaknar...

Men morgonsorg...

Jag tycker att det var ett så vackert ord!