Himlen...

I går morse var himlen alldeles fantastisk. 

Alldeles brandgul.

Och jag skulle till jobbet, så jag skulle ju svänga vänster

men jag ville så gärna ta andra hållet

och köra rakt in i den färgade himlen.

Omslutas.

Och jag kände mig lite sorgsen och vemodig

för jag tänkte att det är så sällan som jag känner mig

helt uppe i naturen och livet nu som vuxen.

Inte som hur jag minns när jag som barn gick ute i mörkret.

Hur alla stjärnor hängde så intensivt över huvudet

och hur faktiskt tystnaden kan upplevas

med ett alldeles eget sinne.

Det är så svårt nu,

att koppla bort alla tankar

på alla måsten och allt som måste kommas i håg

och hinna göras.

Det är inte alls

som när man som barn

kunde sträcka armarna mot himlen

och bara ta in

och stunden var som en evighet.

Nu blev det några sekunders förundran

över en brandgul himmel,

på väg till jobbet

en morgon.

Kanske är det gott nog?