Spara glögg?

Vi har granen kvar fortfarande!

Den fäller inte ett barr, och det känns så synd att kasta ut den.

Jag blir lite blödig så där.

Tomtarna har jag inga problem att ställa undan,

men allt det andra?

Sånt som lever och frodas?

Kvar finns små-enarna, lika gröna och fina fortfarande,

vita azaleor och vita amaryllisar

som väntar på att få visa upp sin vackra blomning.

Det är klart att de får stå kvar!

Några chokladaskar från i julas står också oöppnade.

Men dem är jag inte så bekymrad över.

Jag lovar att de kommer att förbrukas innan de blir för gamla...

Inga problem i denna familj!

(Och mamman hjälper jättegärna till! :)

Men är det någon som vet hur det är med lite finare glögg?

Vi har några oöppnade flaskor.

Visst måste jag kunna spara dem till nästa jul?

I kylskåpet kanske?

Någon som vet?

Nu har ett snötäcke lagt sig här hemma

och det känns som om den riktiga vintern är här.

Det blir en fin kuliss till alla mina överblivna julväxter.

Jag ska inte skämmas för att de står kvar!

Och det är ju faktiskt bara januari än...

Skön känsla!

Vilken skön känsla nu.

Fredags-rosor i den, enligt mig, snyggaste färgen:

ljusljusrosa med lite grönt på de yttersta blombladen.

Sköna hem i brevlådan.

Ett nummer med massor av fint i min smak!

Snart thailändsk hämtmat.

Sedan revy och förhoppningsvis lite skratt

tillsammans med H.

Skön känsla, som sagt!

Ris á la Malta

Snö?

Nej, de här bilderna är från 2010.

Ingen snö här på hela julledigheten!

Det är grön barmark och plusgrader för hela slanten.

Det är både skönt och lite tråkigt.

Som en avslutning på julledigheten

blev det Ris á la Malta här i kväll.

Det har inte blivit det tidigare den här julen,

så det var på tiden.

Lite senare blir det rivning av pepparkakshuset också.

Granen får stå kvar minst till tjugondag Knut.

Den är hur fin som helst fortfarande.

Och så ska det bli mycket intressant att se 

hur det går för familjen att komma i säng i kväll.

För att inte tala om hur det ska gå

att stiga upp i morgon bitti.

Hmm...

Utgifter...

Jag har gett mig själv köpstopp.

Som alltid efter jul så får jag en slags 

konsumtions-baksmälla

och är inte ett dugg sugen på att handla saker.

Tvärtom vägrar jag att öppna plånboken

för annat än när det gäller rena baslivsmedel.

Men te -

det måste väl ändå nästan betraktas som ett baslivsmedel...?

Och två vita, kraftiga amaryllisar för endast 25 kronor styck,

ja, det vore väl rent korkat att bara gå förbi?

Och, ja, det slank ner en rulle vaxpapper också,

men när jag nu äntligen fick tag på vaxpapper

så gjorde jag en snabbanalys

och kom fram till 

att det absolut var värt tjugan som det kostade...

Och det är inta bara julens utgifter som får mig att hålla igen lite.

Förutom att tvättmaskinen gick sönder två dagar före jul

så ska vi ju snart bygga om hela köket.

Det kostar.

Och egentligen var vi ute för att spana in

kakel, klinker, parkettgolv och blandare i dag.

Igen.

För nu är det ju bara drygt ett par veckor kvar

innan de kommer och bygger vårt kök,

och det är hög tid att se till

att få hem allt som behövs.

Det ska bli så skönt när köket är klart.

Vi har nu levt utan diskmaskin men med uppbrutet köksgolv

sedan vattenskadan i slutet av oktober!

Och köket är ritat och beställt,

men sedan är det ju alla dessa val att komma överens om.

Kakel. Fläkt. Belysning. Blandare.

(Det är lite läskigt.

Tänk om man ångrar sina val!)

Som sagt:

Det blir skönt när det är klart.

Feelgood för mig

(Endast iPhone-bilder i detta inlägg.

Den är ju liksom alltid med mig och till hands... :-)

Mitt ute på landsbygden en bit från staden vi bor i

reser sig en enorm, katedralliknande silhuett

högt över landskapet.

Det är Floda kyrka.

Här gifte sig mina föräldrar och här är jag döpt.

Men det är ju länge sedan nu,

och jag har nog inte satt min fot här på minst 25 år,

trots att den ligger så nära!

Men i kväll - 

i kväll var jag här på konsert!

Panflöjtskonsert med Dana Dragomir.

Och oj - så fint det var!

Bara att sitta i denna byggnad,

som är så utsmyckad att man nästan kan tro

att man har förflyttat sig till Rom eller någon annan katolsk stad -

bara det är en upplevelse av en nästan meditativ karaktär.

Att sedan höra denna kvinna

hantera sin panflöjt så fantastiskt skickligt

och samtidigt se henne med alla sina teatraliska gester -

det var mäktigt!

Och vid sin sida hade hon en pianist

som var helt otroligt duktig och som jag imponerad satt och studerade.

Alltså - skickliga musiker -

det är något som jag verkligen njuter av!

Oavsett genre och oavsett instrument, så njuter jag så av att se och höra

människor som är verkligt duktiga på det de gör!

Sedan blev det signering.

Och jag dröjde mig liksom kvar lite

bara för att det var en skön stämning att vara i!

När vi åkte hem

så var jag så glad att jag tog mig dit i kväll.

Och jag lovade mig själv

att jag ska gå på många konserter i år.

Det är feelgood för mig!

Enligt tradition

Så som traditionen i detta hus bjuder

så inköps den första tulpanbuketten till dagens födelsedagsbarn.

(Ja, H fyller ju år i dag!)

Enligt tradition har också en lunch bestående av

smörgåstårta från Sultans konditori intagits.

Alltid tulpaner och smörgåstårta den 3:e januari!

Och man ska hålla ju på traditionerna!

Tulpanerna blev o-manligt rosa.

De var lite sladdriga,

så jag plockade lite blåbärsris för att stadga upp buketten.

När nu startskottet för tulpanerna har gått

så kommer det härmed att finnas tulpaner här hemma

från och med nu och fram till april.

Hela tiden!

(Och jag tänker inte räkna ut hur mycket det blir i pengar! :-)

Paket till H!

Detta är H.

Mannen som jag träffade för länge, länge sedan.

Ja, han var bara tjugo år då -

herregud, vi var ju knappt vuxna! -

men han packade en väska och for nittio mil söderut

för att flytta i hop med mig i min lilla etta med kokvrå och dusch i källaren.

Det var modigt gjort.

Speciellt med tanke på att vi bara hade setts 

72 timmar sammanlagt.

Förstår ni - 72 timmar!!!

(Ja, men det var bara tvunget att bli så!

Ibland vet man bara att man måste...:-)

Så här tjugosju år senare

kan vi ju konstatera att det gick bra.

Väldigt bra.

Och det var aldrig någon tvekan.

När vi träffades så var det liksom bara klart.

Så.

Det fanns ingenting annat

än att vi skulle var tillsammans från och med då.

H är mannen som jag pratar i korus med.

För det händer då och då att vi säger samma sak exakt samtidigt.

Jag antar att det kan bli så

när man varit tillsammans så länge

och tänker så lika.

H är mannen

 som ibland är den enda som förstår mina skämt.

Den som jag fått tre barn tillsammans med.

Den som jag faktiskt fortfarande tycker är lika snygg

som jag gjorde 1987 när vi träffades.

Det är också H som ser till att jag utrustas med

vinterskor, vuxenjackor, cyklar och annat

som jag aldrig själv tänker på att köpa.

"Du måste ju ha riktiga grejer!",

säger han och kommer hem med något han köpt till mig.

Det är omtänksamt!

Och hörrödu H, om du läser det här:

I morgon är det din födelsedag

och du tror ju inte att du ska få någonting,

men vi har faktiskt slagit in ett litet paket till dig!

Trodde du något annat...?

Vi tycker ju så mycket om dig -

såklart är du värd ett paket! :)

Love You H

och Grattis i förskott! 

(Och här är vår historia om det nu var någon 

som hade missat hur det gick till när vi träffades...)

Har ni läst...?

Jag har haft en trave pocketböcker liggande

på mitt nattduksbord ett bra tag nu,

utan att ha haft ro att läsa.

Livet efter dig

har jag t.o.m. börjat på för ett par månader sedan,

men jag kände inte att den grep tag i mig alls då

så efter ett par kapitel fick den vara.

Tills i måndags kväll.

Då gav jag den en ny chans,

och trots att jag i början tyckte att den var lite banalt skriven

så tvingade jag mig vidare.

Efter hundra sidor var jag fast.

Helt fast.

Jag sträckläste boken med bara några få avbrott,

och i slutet rann tårarna utefter kinderna.

Livet efter dig 

är en kärlekshistoria

där frågan om dödshjälp finns med.

Och återigen tänker jag att det är så lätt att ha ståndpunkter klara för sig,

om än det ena än det andra -

 så länge man inte är direkt inblandad,

så länge man har distans,

så länge det inte personligen berör.

Slutet i boken kan man ha åsikter om,

jag går omkring och tänker på det,

men det var en fin kärlekshistoria.

Någon mer som har läst den?

Spår och minnen

Under julhelgen 

har jag haft en röd julduk på bordet.

Just den duken betyder något extra för mig,

eftersom det var den allra sista presenten jag fick av min pappa.

Han var trött av sin sjukdom,

men ville ändå ge en namnsdagspresent som han alltid brukat göra.

Det var en månad före jul

och det blev en stor, röd julduk.

Det var för två år sedan och den julen blev hans sista i livet.

Så klart är jag alldeles särskilt rädd om den duken.

Nu är julhelgen förbi,

och jag letade efter en annan duk att lägga på.

I ett skåp hittade jag en bunt ärvda lakan

med jättefina virkade spetsar.

Några kommer från min farmor.

T L var hennes initialer.

Jag är glad att de finns kvar,

och det är roligt att kunna använda dem.

Fast inte som lakan utan som duk!

H:s farmor har också lämnat efter sig broderade lakan.

Å, som i hennes efternamn, är broderat över spetsen.

Jag tycker om att omge mig med gamla saker som gått i arv.

Det blir personligt,

och så gillar jag tanken med att 

människor har lämnat spår efter sig

som efterlevande generationer har glädje av.

På så sätt är de kvar hos oss på något sätt.

Visst är väl det en fin gåva?

Varför stressa?

Fredag i dag -

och en alldeles vanlig vardag,

men en ledig sådan - så skönt!

Jag tycker så mycket om att bara gå runt här i ett julpyntat hem.

Ingen stress, inga måsten.

Här kommer granen att stå kvar hela jullovet.

Jag blir så förvånad när jag ser på en del bloggar

att granen redan har åkt ut!

Varför så bråttom?

Har man väl pyntat upp och fixat i ordning

så kan det väl få vara så någon vecka...?

Jag har då inte tröttnat riktigt ännu i alla fall!

Än är det ju långt till våren

och vi behöver nog lite ljus och färg.

Jag trivs alldeles utmärkt med

att gå och plocka från godisbordet lite då och då.

Och att sitta i fåtöljen och se en film varje kväll -

något som jag så gott som aldrig gör i vanliga fall!

De här dagarna efter jul

har ett alldeles eget tempo, tycker jag!

Och det lyser ju upp så fint med alla ljusslingor,

så nog vill jag behålla dem ett tag till!

Och tulpaner får inte komma in i detta hus riktigt ännu.

Var sak har sin tid!

(Möjligtvis en liten nyårsbukett i så fall...)

Jag tänker fortsätta dricka glögg

och behålla julduken på några dagar till!

Så det så!

Men några dagar in på det nya året så är det dags att plocka ner julen.

Och i köket ska inte bara julen plockas undan,

 utan allt - precis allt!

Den 18 januari kommer nämligen en byggfirma hit

för att börja bygga det nya köket.

Spännande!

Men det är då det.

Nu tänker jag fortsätta vara

 i min lilla julbubbla ett tag till.

Tills jag blir riktigt, riktigt trött på julen...