Det är något helande med att odla.
Någonting som gör väl
när man är ledsen.
Och kanske allra mest nu,
när jag är så medveten om livets förgänglighet,
så känns det skönt att ägna sig åt
att så frön.
Att se liv spira fram.
Att känna att det finns krafter
som vill gro och leva.
Och kanske är det också
som en trösterik terapi
just därför att min pappa
var en riktig odlar-man.
I sitt växthus drev han upp massor av plantor.
Och varje år sa han att det blev alldeles
för många och att han skulle
dra ner på antalet
nästa år...
Men det slutade alltid med att det var lika många plantor.
Och så ställde han upp ett stort långbord i trädgården
med "överblivna plantor"
som han generöst lät den som ville ha
plocka för sig av.
Gissa om jag ville...!
Här är en bild på förra sommarens långbord:
Han brukade säga att just den här tiden på året
kanske var den allra roligaste
när det gällde odlandet.
Att få så frön.
Planera.
I dag har jag pysslat med mina egna fröer
och tagit fram mina Agapanthus.
Och sedan har jag åkt till mamma och hjälpt henne
att beskära och plantera om alla pelargoner.
Jag vet inte varför det kändes så himla viktigt,
men det var något jag lovade pappa
någon av de sista dagarna.
"Jag ska hjälpa dig med pelargonerna..."
Det kändes bra att stå där och pyssla.
Och jag är alldeles övertygad om
att pappa i den stunden
var med oss.
Det blev kanske inte lika bra som om du skulle ha gjort det.
Men vi gjorde så gott vi kunde!
Och jag tror att dina pelargoner
kommer att blomma
även den här sommaren.
Det känns bra.
Vilket långbord! Och vilken härlig man din pappa verkar ha varit. Jag tror verkligen på trädgården som terapi. Att se fröer gro och växa får själen att må bra. Innan vi fick F hade vi problem att få barn. Första gången jag satte fröer i jorden var i januari -08. Jag blev helt såld och gick helt in i mina små bebisplantor. I mars blev jag gravid :-). Jag tror inte att det helt berodde på sådderna men att jag slappnade av och fick focus på något annat bidrog säkert.
SvaraRaderaHa en underbar söndag!
Kram Hélena
Så fint att ni sköter om pappas pelargoner och hans intresse att så och odla fortsätter du med! Oj, vilket långbord, det är imponerande! Att odla är roligt och spännande pyssel - även om jag slänt massor på komposten när jag inte lyckats.
SvaraRaderaHa det fint!
Kram Eva
Hej,
SvaraRaderaJag har haft lite strul med att lämna kommenaterer de senaste dagarna men jag har följt dig..
Du är så fantastisk på att sätta ord på dina känslor och du skriver så vackert om din sorg och saknad. Jag tänker på dig och din familj. Vi förlorade vår älskade farfar (min svärfar) för två år sedan i cancer och saknaden är oändlig.
Vilket imponerande långbord och vilken bra syssla.
Din vårblomma är så söt - vilken tur att vi går mot ljusare tider.
Kram,
Maria
Vad härligt att du har så många fina minnen med din fina pappa bevarade. Det finns nog något väldigt helande i att följa ett liv från det torra lilla fröet till en prunkande växt som är större än vi kan förstå. Ditt långbord är underbart att se! Jag förstår att du njuter av det:-)
SvaraRaderaKram
Emma
Hej vännen!
SvaraRaderaDet måste kännas underbart för din mamma att du ärvt din pappas gröna fingrar och att ni nu tillsammans tar hand om hans arv. Att ni sen gör det på ert sätt hade säkert pappa din gillat också. "Var och en gör sitt bästa efter sin förmåga just nu" är en bra devis man kan fundera över ibland.
Ännu en gång ser alla små plantor så inspirerande ut och jag blir också sugen på att stoppa fingrarna i jorden fastän det inte ligger för mig egentligen!
Vad jag egentligen vill säga till dig är att jag tycker det är så fint att du skriver några ord här om hur du har det. Jag får tårar i ögonen varje gång men det känns bra att du orkar.
Stor kram //Monica
Detta gjorde mig rörd, så fint av dig att ta hand om pellisarna.
SvaraRadera