Målarterapi

Jag har haft en ledig vecka,

och det var i grevens tid att jag fick lite andrum!

Ni vet - när det känns som om man får mental vattenplaning

för att farten är på tok för hög och kontaktytan med sig själv är för liten -

ja, det är då man känner att man börjar sladda runt

lite utan kontroll i tillvaron...

...lite som när en bil får vattenplaning, alltså.

För lite kontaktyta, för dåligt grepp om underlaget -

det är då det börjar skena lite...

Men nu:

Nu har jag haft världens mest asociala vecka.

Precis vad jag behövde!

Jag har mest varit hemma och skrotat.

Och kommit i kapp lite.

Så skönt!

Tvättat alla fönster på nedervåningen.

Tagit in alla dahlior och annat för övervintring.

Tömt ur krukor och plockat ihop utemöbler.

Varit i skogen och plockat mossa och lärkkvistar.

Städat och städat.

(Ja, jag otrivs så mycket när jag inte hinner städa...)

Och så har jag målat. Målat om trappen.

(Vilket är ett pyssligt projekt, om man ska kunna använda trappen ändå...)

Målat en gammal kista.

Och målat väggarna runt trappen gråa.

Ja, det ni ser på bilderna här.

Jag tycker att grå är en svår färg.

Den kan bli för mörk, för blå, för ljus, för brun...

Vi valde Alcros färg som heter Duva.

Och när den kom upp var den kanske lite för feg...

Det hade inte gjort någonting om den hade varit lite mörkare.

Men nu får det vara som det är.

Ganska fin, men - som sagt - den hade kunnat vara mer grå.

Det var en välbehövlig "skrota-runt-vecka".

Ett biobesök, en födelsedagsbjudning i Stockholm,

en julmarknad och en revyföreställning -

men annars bara skrotat runt.

Så...nu har jag lite kontakt med underlaget igen.

Bara att köra vidare!