Corona - så var det för mig

För en tid sedan gjorde jag ett test för att kolla

om jag hade antikroppar för Covid-19.

(Här i Södermanland där jag bor

kan man gå in på 1177 och boka in sig för ett test.

Det kostar 470 kronor.)

Efter 10 dagar kom svaret.

Och ja, det var positivt.

Jag hade utvecklat antikroppar  mot SARS-CoV-2,

efter genomgången Covid-19-infektion.

Jag har faktiskt aldrig tvivlat på att jag varit Corona-sjuk.

Det var så uppenbart, både för mig och H

som insjuknade fem dagar efter mig, i slutet av mars månad.

Riktigt hängiga var vi.

Sov och sov och sov i flera veckor.

För mig började det en måndagsmorgon.

Jag kände mig "ruggig" när jag gick och hämtade tidningen.

Någonting var på gång.

En förkylning...?

Eftersom man skulle stanna hemma vid minsta symtom

så meddelade jag jobbet att jag kände mig lite hängig.

Sedan gick jag och la mig.

Och sov hela dagen.

De första dagarna kunde jag liksom inte sätta fingret på

vad jag var för sjuk egentligen.

Jag kunde inte säga vilka symptom jag hade

mer än att jag helt enkelt mådde dåligt.

Men vart efter dagarna gick så kom symptomen.

Och de var många...

Det konstiga var att jag hade hört 

att det var hosta och feber som var det typiska för Coronan.

Och jag hade nog lite feber vissa dagar,

men inte så pass mycket att jag ens brydde mig om

att kolla vad temperaturen låg på.

Hosta hade jag inte heller så farligt.

Nej, så här var det för mig:

Huvudvärk - några dagar extremt ont

Kärv i halsen - inte som halsont, bara just kärv

Hes - kraxade som en kråka

Totalt smak- och luktbortfall - alltså vi kände NOLL!

(En dag brände jag en påse popcorn i micron.

Det var rök i hela nedervåningen,

men jag kände ingenting!

En annan gång tog jag bort nagellack med aceton

utan att känna ett endaste dugg av acetonlukt

Allt vi åt var som att tugga på papper.)

Ett fruktansvärt tryck över bröstet - omöjligt att ha bh på sig,

det var som att ha en hårt åtdragen korsett!

Helt klart andningspåverkad - det var tungt och man fick nästan

"hjälpa till" att andas med "musklerna"

Jag blev andfådd av allt!

Till och med av att prata!

Pirr i huden, öm i hela kroppen

Utslag i ansiktet

En omtöcknad känsla, svårt att tänka,

svårt att fokusera blicken, en känsla av att vara förgiftad!

Och så tröttheten -

alltså så extremt trött!

Vi sov och sov och sov och dagarna flöt i varandra.

Det gick lite fram och tillbaka.

Vissa dagar tyckte vi att vi kände oss lite bättre,

nästa var det sämre igen.

Så där höll det på.

Fram och tillbaka, fram och tillbaka.

H började jobba efter tre veckor,

själv var jag hemma i fyra.

När jag sedan tvingade mig att försöka jobba

så var jag så extremt trött att allt kändes overkligt.

Nu har det gått fyra månader sedan vi var sjuka.

Och vi mår ju bra, men både H och jag känner fortfarande av

att vi varit sjuka i Corona.

Smak- och luktsinnet är fortfarande väldigt nedsatt.

Vissa dagar nästan borta.

Andra dagar är det bättre.

Vår ork är inte vad den var innan.

Jag har alltid sagt att jag kan gå hur långt och hur fort som helst.

Det kan jag inte nu längre.

Jag blir trött.

Andfådd.

Och nu i sommar när det varit varmt

så har vi haft jobbigt med värmen.

Som om lungorna inte får luft och hjärnan inte får syre nog.

Så har jag aldrig känt förut.

Och så min röst.

Jag går fortfarande ofta omkring och kraxar som en kråka.

Jag som aldrig förr har varit hes av mig,

ens vid förkylningar.

Ja, så var det för oss,

men jag har förstått att det ser väldigt olika ut för alla.

Och nu har vi alltså konstaterade antikroppar,

men ingen vet väl egentligen vad det är värt?

Hur länge har man en viss immunitet?

Så jag är fortfarande väldigt noga med allt.

Avstånd, handtvätt och sånt där.

Och jag uppmanar alla att vara detsamma!

Inte glömma bort, för det är så lätt gjort!

För även om vi aldrig behövde uppsöka sjukvården

så var det sannerligen ingen rolig sjukdom...

Och vem vet egentligen så mycket om den här sjukdomen?

Blir man ens verkligen helt återställd?

Vem vet...?