Så har den här påsken också passerat.
Vi har varit sjuka här hemma, både H och jag.
Troligtvis i corona.
Ja, jag vet inte vad det skulle kunna vara annars.
Det måste alldeles säkert vara det.
H är tillbaka på jobbet i dag
och själv är jag också på bättringsvägen.
Men det har varit fruktansvärt segt.
I över tre veckor har jag varit hemma nu.
Med alla möjliga symptom.
Feber och ont i kroppen och bröstet, tungt att andas,
huvudvärk och en alldeles förlamande trötthet.
Ena dagen lite bättre, nästa sämre igen.
Fram och tillbaka.
(Jag har inte heller haft någon lukt eller smak på flera veckor,
vilket tycks vara ett symptom som många med corona får.
Alltså - ingen! Inte aceton, inte brända popcorn, inte parfym,
inte tandkräm - absolut ingenting har jag känt!
Det är fortfarande så för det mesta, men nu kan jag förnimma
lukten och smaken ibland lite svagt. Men så försvinner den igen.)
Det som är kvar nu är lite, lite tungt i bröstet ibland och en andfåddhet -
men annars bara mest en extrem trötthet.
Och i dag har jag varit ute på riktigt
för första gången sedan jag blev sjuk.
(Ja, om man inte räknar med att gå till brevlådan)
Jag gick kanske 150 meter med hunden.
Hade tänkt gå runt kvarteret, men orkade inte utan fick vända.
Sedan var jag så trött att jag gick hem och sov i över en timme.
Men så skönt ändå.
Att kunna gå ut.
Nu hoppas jag att vi har gjort vårt.
Och att vi är immuna mot detta.
Vi får tro och hoppas på det.
Jag siktar på att kunna jobba igen i slutet av veckan.
Det är helt ok enligt vårdcentralen,
eftersom jag inte har förkylningssymtom längre.
Jag har sjukintyg veckan ut, men får jobba igen
när jag känner att jag orkar.
Så jag hoppas på det.
Det skulle ju vara så skönt.
