För kärlekens skull...

När vi kom hem från bion

tände vi eldkorgen och grillade lite korv.

Ja, vi var och såg filmen 

Ted - för kärlekens skull i kväll.

Filmen var bra,

men lämnade en sån sorglig känsla efter sig.

Det var en stillsam stämning i biosalongen.

Tyst, trots att vi var många.

För det där med psykisk ohälsa.

Det är så tungt.

Jag vill inte tro att våra liv är ödesbestämda.

Jag vill så gärna tro att vi kan påverka både vårt egna

och våra närståendes mående och utveckling.

Förändra till det bättre.

Hjälpa och stärka.

Men...filmen påvisar verkligen

hur svårt det kan vara.

Och hur vi föds med så olika förutsättningar

och olika benägenheter för hur vi mår.

Det är så orättvist.

Och det gör mig så ledsen.

Det där lidandet.

Den där kampen.

Förtvivlan.

För man kan vara så älskad 

och man kan vara så framgångsrik - 

och så räcker det ändå inte till

för att det finns krafter inom en som ödelägger och förgör.

Var finns hjälpen då...?

Så.

När jag reste mig ur biofåtöljen

var det med tårar som stilla rann nerför kinden.

Men... - se filmen, gör det! 

(Också för den vackra musiken och de vackra texterna.)