fredag 28 december 2012

Hur livet formar


Innan
var döden så väldans avlägsen.
Ja, visst hade jag haft några äldre personer
i min närhet som gått bort, det hade jag.

Och det var så klart sorgligt
och de lämnade ett tomrum efter sig,
men ändå -
Det var distanserat.

De var gamla
och jag var ung
och hela livet låg fortfarande emellan
mig och döden.



Nära kom döden
först när pappa blev sjuk
och ingen bot fanns
och utgången blev given.

För pappa var inte så väldans gammal
och själv är jag inte längre så väldans ung heller.
Döden blev plötsligt en del av mitt liv.
Ja, jag har suttit bredvid den.

På något vis
så införlivades döden 
i helhetsbilden av livet.

Och det är märkligt hur vi människor vänjer oss.
Vid att ha döden som en tung ingrediens i våra liv.
Och sedan leva vidare med den i bagaget.

Att det blir naturligt
att handla gravljus när man ändå köper mjölk.
En del av vardagen.
Ja, att det blir så som livet är nu.

Som om man kapitulerar
inför vetskapen om
att alla dör.
Så är det bara.

Livet formar oss
och allt vi upplever får vi bära med oss.
Och vi vänjer oss.

Vi människor är förunderliga.


Pappa,
vi saknade dig i julhelgen.
Men du är ju ändå med oss!
För den insikten har jag fått så tydlig det här året:
Att våra döda finns med oss!
Det vet jag nu!


Och den allra vackraste sången i jul
var den som kören sjöng på 
din begravning.

Visst hör du den?

Lyssna, den är så vacker.

("Och jag vet att de som har lämnat oss 
har förstått att vi är
liksom fladdrande lågor så länge vi är här...")

4 kommentarer:

  1. Vad fint du skrev och så mitt i prick! Min pappa gick bort i mitten av november och som du säger; döden kom liksom närmare än någonsin och jag förstod inte att man kunde känna sådan sorg och saknad...Jag försöker också tänka att Pappa finns bland oss och pratar lite med.

    Kram Helena

    SvaraRadera
  2. Vad sant det är det du skriver!
    Min pappa gick bort alldeles för tidigt, endast 67 år ung, för knappt elva år sedan...och man fattar det fortfarande inte!!! Men en sak är säker, han lever vidare med oss ändå...tankar kommer...ploppar liksom upp...hur hade pappa gjort här....hur hade han reagerat osv. Jag tror att de finns med oss inom oss så länge vi själva vill...och har man då haft en bra relation, finns det ju ingen anliedning att "säga upp" den känslan.....håller med dig om att vi människor är förunderliga...konstigt, märkligt och märkvärdigt på ett positivt sätt.
    Ha det så gott och jag hoppas Du hann med att få lite äkta julefrid.
    Stor kram/ Carina

    SvaraRadera
  3. Så fint och insiktsfullt - och accepterande! Din pappa har gett dig mycket som du vårdar och ger till dina barn, det är ju så livet är!
    Varmaste kramar till dig!
    Eva

    SvaraRadera
  4. Du kan verkligen sätta ord på allt!
    Kram till dig och din familj

    SvaraRadera