I dag har vi varit i Stockholm på konfirmation.
Det var min brorsdotter A som konfirmerades,
och det var jättefint!
Och visst är det precis som alla alltid sagt -
att det är på barnen man märker
hur fort tiden går...?
Inte bara mina egna barn,
utan också barnens kusiner är stora nu.
Och alla klyschor man hört genom åren -
visar sig vara alldeles sanna...
"Tiden går så fort - ta vara på den här tiden!"
Visst sa folk runt omkring en just så
när barnen var små...?
Ta vara på småbarnstiden.
Och det gjorde man ju så gott man kunde!
Jag jobbade deltid för att vara med barnen så mycket jag bara kunde,
men samtidigt var man alldeles uppslukad av allt
som skulle fixas och grejas för att få vardagen att flyta
och sällan fanns väl tid för att reflektera över
hur man tog tillvara på tiden...?
Det var intensiva år.
Och så hux flux så är de så här stora,
som söta A som konfirmerades i dag.
Och som mina killar, som alla är mycket längre än jag
och som blir mer och mer oberoende av oss föräldrar
för varje år som går.
Precis som det ska vara!
En ny fas i livet nalkas snart.
Och även om jag är stolt och glad över hur mina barn utvecklas,
mognar och blir sina alldeles egna individer
så är det samtidigt en insikt
om att tiden när barnen var små aldrig kommer tillbaks.
Och jag måste faktiskt erkänna att den insikten smärtar en aning.
Till A, som konfirmerades i dag:
Du var jättefin - stort lycka till!
Och till er som har småbarn skulle jag kunna skriva
"Ta vara på tiden...",
men det gör jag inte, för jag tror inte man kan förstå
hur fort tiden går förrän den redan har gått.
Och då är det något
som det bara gäller att förhålla sig till.
Antingen man vill det eller inte.
Så det så.
Åh så bra du skrivit! Det är verkligen så att tiden med små barn gick grymt fort och jag jobbade också bara halvtid för att verkligen hinna vara med dem. Det är jag innerligt tacksam för nu. Måste erkänna att jag har det jobbigt med oberoendet. Jag vet att det ska vara så och tycker ju det också. Ändå gör det lite ont i själen och hjärtat när son och dotter inte behöver mig längre. Inte på samma sätt i alla fall. De planerar själva, bestämmer själva, kan själva... och andra människor blir viktiga för dem (pojkvän tex). Egoistiskt jag vet, men ändå erkänner jag att det är jobbigt. Inte för det att jag inser att jag är äldre, det gör mig inget, utan det där att jag inte behövs på samma sätt. Dagen då de inte bor här kommer närmare och närmare inser jag.
SvaraRaderaKram
Ja visst går det undan. Jag minns småbarnsåren med glädje och arbetade också deltid och hade kontoret hemma på mitt ena jobb under många år. Det kändes som en förmån. Visst var det intensivt många gånger men är glad att vi fick våra pojkar tätt de har och har haft otrolig glädje av varandra. Men var tid har väl sitt även om det är en omställning men också skönt att de börjar bli rätt självgående. Det är väl så det ska vara att de tar steg ut i vuxenlivet lite pö om pö.
SvaraRaderaKram Annika