Helgnätter...

Våra barn är stora nu.

Tvillingarna är 18 och V är 22.

Det betyder inte att man bara kan luta sig tillbaka

och lugnt bara bry sig om sig själv.

Nej, så klart inte.

Jag är inte så orolig av mig.

Alla tre är kloka och jag vet att de kan ta vara på sig själva.

Men så klart kan man ha otur och hamna i

tråkiga situationer som man själv

inte kan rå över.

Så:

På helgerna, när de ofta drar iväg ut på var sitt håll,

så vill jag ändå gärna veta var de är någonstans.

Och de vet att de alltid kan ringa

om det skulle vara något.

Så här var fredagskvällen:

J drog i väg på fest i stan.

E tog tåget till Norrköping för att gå ut med några kompisar.

V är ju i Ryssland sedan i tisdags

och H åkte och jobbade.

Där satt jag med en tax i soffan framför tv:n...

Haha - jag gick och la mig skapligt tidigt.

01:00 plingade det till på iPhonen.

Det var V som meddelade att han nu tog nattåget

från Moskva till S:t Petersburg.

Å, det är så skönt att få såna där meddelanden lite då och då!

Livstecken att allt är bra.

Somnade om.

02:30 ringde telefonen.

Det var E som satt på Max i Norrköping och åt efter utekvällen.

Han undrade om jag kunde hämta honom när han

kom tillbaka till stan så småningom.

Jo, det är klart, ring du!

Hade precis somnat om när telefonen åter ringde 02:50.

Det var J som undrade om jag kunde hämta honom från festen.

Och det är klart att en mamma kan!

Nattlinne, jacka, stövlar -

håret på ända.

När jag hämtat upp J

så ringde H och sa att han kommit överens med E

om att han kunde skjutsa hem honom

när han kom tillbaka till stan.

Så jag slapp.

Mamman kunde somna om.

Klockan 04:15 hör jag hur E kommer hem.

Klockan 06:00 slutar H jobba och jag hör honom komma hem.

Fyra av fem i familjen hemma.

Pust.

I morse sov jag ända till klockan 8:15,

och det hör inte till vanligheterna.

Men efter en något knackig sömn i natt, så behövde jag väl det.

Så...att ha stora barn är lite som när de var små.

Åtminstone på helgnätterna...